Titta! En fallande stjärna!

McGregor låter det väldiga L-3 skeppet T. S. Novia Terak lägga sig i omloppsbana på Jordens skuggsida. Han har mörka skuggor under ögonen och grå skäggstubb. Rubbningen av hans sovcykler har blivit alldeles för markanta för att kunna ignoreras längre. För att bärga sina skördar av rymdskrot, uttjänta satteliter, vrakgods och annat bråte som rymdålderns tidiga historia lämnat bakom sig, ligger han ständigt i omlopp på solsidan. Då han kan se vad han håller på med och dagarna blir precis så långa som han låter dem.
På sista tiden har han helt glömt bort sina sovperioder. Det är som om solens evinnerligt brinnande öga hållit honom i ett tillstånd av extrem vakenhet. Kalenderdygnen har kommit och gått på skeppets alla olika klockor utan att han märkt det. Inte förrän drömmarna dök upp. Då förstod han att han varit vaken alldeles för länge.
Drömmarna skrämmer honom. De är inte som drömmar man drömmer i sömn. De dyker rakt in i hans vakna, nakna närvaro likt skuggor, projektioner. Ibland är han övertygad om att det är solen själv som skickar honom dessa skoningslösa skepnader bara för att jävlas med honom. Onda heliumdrömmar som reser sig ur fotosfären bara för att plåga honom. Han vet inte längre vad han ska tro, bara att han inte kommer att stå ut så mycket längre.
Ironiskt erinrar han sig att det var för att finna frid med sig själv som han sökte sig hit till ensamheten. Konsekvenserna av en mindre minnesförlust hade försvårats och hans läkare hade förespråkat isolering som idealisk terapi. Kanske kunde han i ensamhet återfinna de dagar han tappat.
Han suckar tungt, stänger av ljusfunktionerna på huvudbordet och kopplar in skeppsdatorn på funktioner han normalt sköter själv när han är vaken. För ett ögonblick är det som om han minns något, men bilden är alltför snabb och ogripbar.
Han reser sig och går bort mot sin vilokub. Skeppet ligger nu med jorden som skydd mot solen. Det är en manöver han egentligen inte har befogenhet att göra, men han får skylla på överhettning i ett av solcellspaketen.
Han känner sig inte trött, fastän han borde vara det. Han är rädd utan att riktigt veta varför. Vad kan egentligen hända honom här? En sak vet han, han inte vill konfronteras med dessa förbannade abnormiteter som säkert redan är på väg i solvindarna. Kanske har de redan upptäckt honom här på skuggsidan. Hittills har de alltid dykt upp med solen i ryggen, och att det är honom de söker råder det inga tvivel om. Först ser de bara ut som små betydelselösa fläckar, silhuetter mot solens bländande sken, men så växer de.
Han ryser till och gör ett meningslöst försök att skaka av sig bilderna.
Med ett lågt surrande öppnas magnetlåset och dörren till vilokuben glider ljudlöst åt sidan. Han måste försöka sova, men han känner samtidigt så väl till svårigheterna med att tvinga sig in i detta välsignade tillstånd. Enligt hans klocka är det elva dagar sedan han sov sist. Hans vakna perioder har bara blivit längre och längre. Något overkligt och onaturligt håller på att hända honom. Det hjälper inte längre att säga att det inte är så. "Det gör man inte när man har mött solens mörka emissarier", mumlar han lågt för sig själv.
Uppgiven sjunker han ner i sängens mjuka famn och dämpar belysningen med en snabb kommandobild. Han vet redan utgången av detta hopplösa experiment. Hur ska han kunna somna när han är så klarvaken? Sömnmedicin är det inte tal om. Något så regelvidrigt har han inte tagit med sig. På det var han tvungen att skriva under.
Fastän tystnaden är total är McGregor så långt från sömnen han kan vara. I hans överaktiverade sinne skiftar olika scener plats i allt snabbare takt och luften som han andas väser oroligt genom hans näsborrar. Han blundar hårt. Vad är det som håller honom vaken?
Inför hans inre syn lyser solen fortfarande obarmhärtigt och han ser hur de små svarta prickarna är på väg.
McGregor slår upp ögonen. De glittrar febrigt i den svaga belysningen. Kallsvett blänker på hans panna. Han reser sig hastigt från sängen och går tillbaka till kommandocentret.
Synen som möter honom fyller honom med avsky, bestörtning och rädsla. På andra sidan vidrutan lyser åter en illvillig sol trotsigt mot honom. Nu tränger skräcken ut ur varje por i hans kropp.
"Omöjligt!" Hans röst väser lågt i det tysta kommandocentret. Han kan se hur skuggorna kommer seglande emot honom och nu ser han vilka de är.
"Jaså, du känner igen mig nu. Vi var ju bästa vänner en gång, det kommer du väl håg? Du har väl inte glömt att du lämnade mig kvar i huset på Cullen Street, att du låste dörren till sovrummet?"
"Jag hoppas att du inte har glömt mig heller, Sandra, din fru som du också lämnade kvar i lågorna som hämnd."
McGregor trycker händerna mot huvudet och skriker rakt ut. Nu kommer han ihåg allt. Hans svartsjuka vansinne hade blommat ut i en väldig eld, ödeläggande hans och Sandras semesterstuga på Orkneyöarna, där han oanmäld hade dykt upp. Framför sig ser han hur deras kroppar brinner och förkolnar.
Utan kontroll börjar det väldiga skeppet långsamt falla in i jordens atmosfär. Det har glidit in över nattsidan igen. Skeppet faller allt fortare. Friktionen ökar snabbt och skeppet börjar långsamt glöda på sin väg ner.
På en soffa i en park långt längre ner sitter ett ungt par och ser upp mot kvällshimlen och de första stjärnorna.
"Titta!" Utropar kvinnan. "En fallande stjärna! Önska något!"

Av Bengt O Björklund 08 maj 2012 18:56