Den Gula Febern

Kap. 4


“If life is an illusion it’s a pretty painful one."
- Michel Houellebecq


Gula febern - “Diclux" the false sun, the Antichrist

Episteln med frimärke med en potentiell förövares saliv på hade nu kisat illmarigt, vibrerat och talat till Elvira från sin orubbliga position på dörrmattan. Detta hände faktiskt, faktiskt för att det bör utläsas som att det är värt att nämna. Det är vad som menas med faktiskt, i detta onämnbara sammanhang. Allt detta hade Angst och Elvira upplevt eller tänkt, kanske unisont, bortom rumstiden, kanske i psykosen, de var de de var, och så var det bara. Inget var enkelt inget var svårt, kanske fanns inget men de båda jagen kände bara sina egna liv, på gott och ont.

Angst anknöt till intet och drömde där han satt på en sten täckt av sjögräs och lät sitt meditativa sinne förenas med strandens svallande vågor, han drömde om sin föreläsning. Han pratade, efter några minuter när han befann sig helt i anden om hur faktiskt i det förra fallet inte var neutralt. Om någon hade råkat spatsera förbi på sandstranden bakom stenen så hade de sneglat en man i medelåldern som gav ljud, ljud han skulle komma att glömma då trancen var över och ljud som de vid medvetande aldrig skulle kunna uppfatta annat än som ljud utan sammanhang.

Under de första timmarna är ljuden inte av skrämmande karaktär, utan bjuder åhöraren snarare en känsla av en paradisget i horisonten, och låga men vackra toner från en icke närvarande panflöjt, ett dunkel fastetsat sedan urminnes tider; detta är en obehagligt spännande emotion.

Ett magiskt animerat kuvert i guld. Elvira vet inte hon heller. Snart i alla fall. På förstumattan som lika gärna hade kunnat vara Mussolini, i återfödd skepnad, det andas, och som sagt; det talar.

Angst persikor är så välodlade att till och med de som älskar att odla persikor säger att Angst persikor är suveräna. Det är ett lysande omdöme och han liknar en chimär

vi föreställer oss den som grön och dimmig, bara så eftersom den inte blir synlig annars

när han försöker övertyga sig om att han är ödmjuk och därför inte vet hur han skall förhålla sig till det hela. Går det att lita på någon som dödar barn och gråter sig till sömns? Angst tror att det beror på vilken uppgift de ombeds utföra.

Det kan finnas persikor som upplevs som djärva, konstlad perfektion. Smakar häftigare. Saftigare? Sötare? Krispigare? Angst persikor var perfekta, ingenting annat. Han skulle komma att bli kallad feg av elaka tungor ej synliga för Angst blotta ögon, harhjärtade tungor som endast yttrade sig på ensam fot. De få saker han verkligen tog sig för drev han till sin spets. Med gjorde menade han gjorde. Tystnad. Blickar. Vända på klackarna. Gjorde, bara.

Feg, det måste ju vara den som är feg, tänkte Angst. Längre än så går jag bara inte, sa Angst muttrande till sig själv. Han ansåg att ingen lyssnade på honom och att det berodde på att de var vilka de var och att han är vem han är. Han hade på grund av detta länge drömt om att spränga ett dagis mest på ren pin kiv. Eller att skjuta på en slumpvalt lycklig familj. Det kändes som att det skulle hända. Någon av dem. I tunnelbanevagnen, med en snabbt hål i huvudet, blixten slår ner, det är över för köttet med hatt och väska eller skateboardåkaren med musik i öronen. Andas, Angst försöker andas men känslospröten erbjuder en omistlig känsla av att tungotalet är i en allra precis nu inträdande fas.

Älskar dig också.

Ja, jag älskar dig så in helvete sa Angst till kylskåpsdörren direkt när han kom hem från biblioteket. Sedan klistrade han upp dagens ord, mellan två andra nytillkommna ord; mönstrad, djupvatten, spegelvänd. Det var inte som det brukade vara igen. Han hade kommit hem sent, det var redan mörkt när han stack nyckeln i dörren. Det var inte essentiellt att fråga sig om huruvida det hans blickfång uppfattade var skevt eller inte. Han hinner dessutom inte, som vem som helst, förstå en känsla innan den infinner sig. Han känner igen och igen. Snart känner han bara igen, och det är konstant. Igen, en underjordisk begravningsplats, utanför guds vind vid liv, vet om väntan men inget mer. Långtifrån galen som fri, glad över att han inte lägger märke till vad han skulle ha kunnat vara längre.

Elvira har läst några rader genom fingrarna mot kuvertet. Hon blöder ymnigt ur sina små handflator och har ett hål i sin panna. Omstruktureras. Radikalt, av kött, Elvira, ande, varelse.


“Nu sitter jag här och tänker på dig, nu vet du det snart. Stundtals drabbas jag av ett förfärligt dåligt samvete. Tänker att även om jag styrs om saker om jag styrs av saker om jag styrs av saker om jag styrs av saker , humöret kanske, men det kontrollerar ju nog, kanske, jag vet inte. Ändå?

Kanske är det något jag behöver omfamna eller döda inom mig. Menar inte allt det dumma och onda jag har gjort. Det som gjort så ont i dig.

Men det jag skriver nu skriver jag för att vara ärlig så jag erkänner att jag njuter av att berätta det. Jag onanerar dagligen till ditt lidande ansikte. Din barnrumpa. Brister. Måste göra outhärdligt ont. Tanken gör tanken som gör mig. Blir fortfarande yr när jag tänker på dig.

Din lilla babystjärt, Elvira. Förlåt för att jag fortfarande vill göra vad jag vill med dig Elvira. Det har snart gått femton år, men hur skall jag glömma?


Jag vill be om ursäkt och säga förlåt.
Det var trist att det hände.
Det gick helt enkelt inte
att motstå maktkänslan.


Och ärlighet, är som sagt titeln brevet jag skriver bär;

hade jag fått chansen så hade jag gjort det igen Elvira. Så hårt, du skulle inte överleva.


- skändaren."

Av Johann Von Fritz 04 maj 2012 19:03