Brevet

Mitt namn är Vladimir Cernikov. Det är nog ganska osannolikt att du någonsin har hört talas om mig, men jag är, eller snarare, jag var en psykodynamisk forskare på universitetet i Moskva dit jag kom efter att ha fått ett stipendium av Vetenskapliga Kommittén. Mitt vetenskapliga område var att studera hur människans verklighet förändras av de psykologiska stadier som för stunden gäller, d v s, hur våra känslor och emotioner påverkar och färgar det vi ser, hur dessa, de facto, skapar den verklighet vi ser och erfar och blir till en utgångspunkt för hur vi agerar.
En viktig del av vårt program var att pröva och mäta de effekter som människans psykiska tillstånd har på den synbara världen. Vi försökte se i vilken omfattning dessa kunskaper kunde tillämpas på människan och hennes medvetna förmåga att påverka sin fysiska verklighet i sitt för stunden rådande tillstånd.
Vi sökte efter både för- och nackdelar. Vilken, om någon, vikt de kunde få för framtidens människor att verkligen påverka sin omgivning. Redan på ett tidigt stadium började vi misstänka att detta mycket väl kunde vara ett nytt gigantiskt steg, ett paradigmskifte i medvetandeforskningen som skulle kunna föra människan mot en ännu oanad utveckling; ett nytt enormt ontologiskt diskontinuitetskliv i människans historia. Ett steg som mycket väl skulle kunna lyfta henne till suveräna, ännu odrömda världar.
Vi fann ganska snart att vi kunde skilja på positiv och negativ påverkan och att all uppfattning alltid var beroende av försökspersonen emotionella tillstånd när vi genomförde testerna. Bägge emotionsgrupperna, de positiva och de negativa, rör sig inom samma färgspektra, fast i skilda ändar. På den lägre delen av skalan rör sig negativt laddade energier, med emotioner som rädsla, ilska, girighet eller bara allmän osäkerhet. På den övre delen av skalan spelar positivt laddade emotionella färger med en emotionell förlängning i mod, kärlek, givmildhet, förlåtelse och skaparlust. Färgerna på den lägre delen av skalan var grumliga, medan de i den övre var klara och bestämda.
På något sätt verkade den undre delen av skalan var en skugga av den övre.
Vi fann även att dessa psykoenergiska färgemaneringar inte endast bestämde försökspersonens ögonblickliga verklighet, men att de dessutom inducerade en faktisk förändring i både den observerande forskarens omedelbara verklighet och i försökspersonens. När vi undersökte remoskopiutskrifterna upptäckte vi att de energivågor som först formade försökspersonernas skilda världar efter ett tag började störas i sin kontinuitet och långsamt bilda ett gemensamt mönster med observatören. Energivågor möttes och skiljdes tills de formade en mycket komplex väv. När vi mätt och studerat mönstret i olika väver vid ett flertal tillfällen - frusna momentum - fann vi något som helt motsvarades av upptäckterna inom holografin. Vävens helhet såg helt lika ut i sina allra minsta beståndsdelar.
Väven som vi studerade på remoskopet blev som en karta där frusna intryck visar på det verkliga tillståndet hos dem som befann sig under mätsfären. Vi kunde givetvis endast studera moment som inte längre var, men vi hade krympt ner tidsskillnaden mellan dokumentation och realtidsstudie till några få minuter tack vare stora framsteg inom mentscanteknologin. Vårt remoskop var av absolut senaste modell, utvecklad speciellt för detta, mycket speciella ändamål.
Det var när jag gjorde en rutincheck på de skiftande energierna mellan mig och Nadja, min försöksperson den dagen, som något oförklarligt hände.
Torsdagen den 12 december såg jag det som kallas för verklighet för sista gången.
Jag visste inte när jag tvingade mig fram genom den bitande vinden och snödrivorna den morgonen att det skulle bli sista gången jag såg denna frusna samling materia som bär namnet Moskva. Hela dess soliditet skulle snart förgå då jag trängde igenom den duk som jag, via mina nya upptäckter, målade in mig i.
Ment-scanens molekylära remostråle drog mig in i Nadjas verklighet lika mycket som hon drogs in i min.
Aldrig där jag gick på Moskvas kalla gator den morgonen, på väg till laboratoriet, och såg hur tunga skyar lovade mer snö, hade jag kunnat drömma om vad som skulle hända.
Vi har gått över gränsen. Vi behöver inte längre definiera varat och ingen observatör är längre nödvändig. Vi är både minsta beståndsdel och helheten; både drömmen och drömmaren.
Det är vi, och inte du, som läser detta.

Av Bengt O Björklund 24 apr 2012 13:34