Den Gula Febern

“Conquer yourself rather than the world."
— Descartes


Gula febern - De nakna och de döda



Angst kan verkligen inte, och han får inte heller så det går inte: det är därför givet att han heller inte vill. Efter en återigen utebliven frukost tar Angst sin hatt och sin rock och sin röda halsduk; subliminerad av honom själv som ung sufist under ett par ljuvligt deprimerade tonår. Utanför portdörren stöter han på Elvira.

Elvira är snart tjugo år och bor i en gemytlig etta ovanför Angst. Hon är bedårande med sitt lätt krusade, långa utslagna kastanjebruna hårsvall och sina vitala svarta ögon. Judiska drag. En böjelse, ett öde. Hon besitter en hy så bländande vit att det inte är värt att berätta om.

Åldersskillnaden till trots känner de båda människodjuren sig dragna till varandra. De har aldrig talat till varandra. De utbyter artiga hälsningsfraser. Angst tror sig dock ha förstått att ett djupare själslig frändskap ruvar i den för kvinnor så typiska dimman bakom blicken. För honom skulle hon kunna vara en trasig kulturslyna i behov av stark tysk man, i sitt liv och sköte.

Han. Angst. Vinden, vreden och det magiska i sekunderna innan besvikelsen. Den bittra blygseln på en pelare över staden, ett stjärnfall mitt på dagen.

De hälsar som snabbast på varandra och det bränner till i Angst mörka hålrum: Elviras ögon. Ett purt livselixir, så gåtfullt.

Angst styrde kosan mot biblioteket. Inget märkvärdigt hände på vägen dit. Han onanerade på toaletten högst upp till höger, bakom hyllan för praktisk pedagogik och lät sin säd rinna ut i Malone dör. En handlingarnas man. Resten av dagen läste han Houellebecq i ett elektrifierat tillstånd. En sorts positiv ångest. En sorts sanningsenlig livslögn: av plast, glasimitation, orangeröd, en lampa som lyser Angst en väg, påtvingad, pressad inifrån smälter lampan, mörker utan given början.

Vid femtiden tänkte han på refrängen. Elvira, Elvira,
Elvira som i Elvira Madigan. Jag är en smutsig hund
upprepade han mantriskt med sakral putmun
under bussfärden mot borgen.

Mödom.

Mödom blev ordet han genom utklippta bokstäver bildade och klistrade upp över det heliga skrinet i hallen. Ett ord om dagen i ett år.

324 år kvar.

Uppe på vinden i hyreshuset sitter Elvira. Hon har ett speciellt band till ensamheten som just detta hyreshus vindsutrymme erbjuder. Vid sjutiden brukar hon gå upp dit för att meditera över dagen. Sitter alltid på samma ställe, en kudde i ett hörn, tänder ett ljus och ser genom väggen. Dagen hade varit som vanligt. Underlig. Hon funderade över dagen. Hon funderade över varför hon funderade över dagen. Hon kunde höra bilarna utifrån gatan, och deras lyktor kastade då och då illustra skuggor över hennes bleka ansikte. Det är någon annan människas kväll där ute nu, tänkte hon medans hon kammade sitt hår som ett radband, tillfreds med nedstämdheten. En frågande nedstämdhet. Vid halv nio går hon nerför trapporna till sin lägenhet för att läsa klart orlando. Hon bestämmer sig för att fundera på brevet imorgon.

Flåsdåd.

Angst har drömt om att han hittat en ask, eller närmare bestämt en liten världsdel, med ett skrin, med en liten ask i, i asken en lapp omgärdad av kronfundersamt sken. Han läste lappen men med en febrigt gäll röst han inte kände igen. En sjakals röst läste: "flåsdåd". Han satte prydligt upp ordet mellan urembryo, samurajkärlek, mödom och katatoni. Därefter tittade han inte ens åt frukostbordet utan läste istället morgontidningen i vardagsrumssoffan. Kulturdelen var nästan värd att fontanellmasturbera till:

Bach skrålade ur Angst fönster ut mot Stockholms gator hela morgonen och han var på strålande humör.
Känslan av knuten ovisshet transformerades, det var han övertygad om, något borde hända snart, Angst brist på öm modersrelation till trots. Bokstäverna krigade i huvudet på honom, hackade tänder, frös till, spisade ut sitt inre, sprang fritt som om, ja, som om Angst fortfarande var vid liv. Han svämmade nästan över, kastade ut, svärmade bort, somnade in och vaknade vid lunchtid igen. Erigerad. Igen. Ett livstecken. Klädde sig och började gå mot biblioteket, det var kyligt ute men vad gjorde det? Någon annan dag kunde det vara för varmt.

Elvira klev av i gamla stan och andades in den friska luften. Hon var nervös. Folktomt; introvert atmosfär på gatorna. Hon gick ett par hundra meter och ringde sedan på en porttelefon. Våning tre: Greta Perspectiv. Fyra signaler.

- Jaa…
-Hej, mitt namn är Elvira, jag söker Greta, jag är…
Elvira hann inte avsluta, rösten i högtalaren viskade nästan förnärmat:
-kom in.

Elvira ringde försiktigt på dörrklockan. Hasande spöklika steg gjorde sig hörda. Fru Greta Perspectiv öppnade dörren å det bestämdaste efter att hon bekymrat betraktat Elvira genom dörrens titthål.

Av Johann Von Fritz 12 apr 2012 12:18