Kärlek mäts inte i kalorier

Jag har tänkt på en sak.

Det här med utseendefixering och ytlighet. Det är sällan jag ser på TV, men nu fastnade jag vid en trailer för programmet "Älskling, du har blivit en tjockis". Där mannen i det första programmet klagade över att hans fru blivit tjock och oattraktiv. Själv var han varken smal eller en skönhet, så jag undrade hur i hela friden han tänkte egentligen.

Dessutom hade han en i mina ögon ickeattraktiv personlighet. Han använde nedsättande ord på ett sätt som verkade så invant, att jag tänkte att det inte var konstigt att hans fru hellre åt kakor än knullade sin man.

Kakor blev en god tröst för sårande ord, helt enkelt.

För visst är det ett känsligt ämne. Vi vill vara vackra och åtråvärda inför dem vi älskar, och varje antydning om att det inte är så kan skada en självkänsla allvarligt. Väljer ens partner att lämna relationen ligger det nära till hands att lägga skulden på sig själv. I samma stund som det går åt helvete letar man felen hos det egna jaget, och ofta börjar man med utseendet: "Jag kanske är för ful, för fet, för oattraktiv? Hade det hänt om jag varit smalare, haft större bröst, varit snyggare?"

En av mina vänner fick i ett anfall av självhat nästan tillbaka sin ätstörning hon varit frisk från i många år, efter att hennes pojkvän som en blixt från klar himmel lämnade relationen och blev tillsammans med en annan. Vi som stod henne nära försökte hjälpa, men kunde bara se på hur hon sögs ner i denna destruktiva tankespiral.

Hon svälte sig själv både i självhat och aptitlöshet, tappade femton kilo på farligt kort tid i en sorts desperat kamp att bli fin i hans ögon igen, att bli smalare och därmed "snyggare". Det hela upphörde när hon fick veta att kvinnan han bedrog henne med var större än hon själv var från början. I det här fallet var det inte hon som hade problem, utan han som inte kunde vara ärlig nog att säga att han ville vara fri att leka med andra.

Men det är så enkelt att vända kritiken mot sig själv, det är enklare att kritisera self än att bekräfta sig själv; att stå upp och säga att "jag duger, jag är snygg och bra och jag gjorde mitt jävla bästa".

Kvinnan i TV-programmet gjorde det också. Hon dröp av självhat och tyckte att det var mannens rätt att säga alla de där elaka sakerna åt henne. Hon såg sig också som en fet, och därmed misslyckad, varelse som förtjänade kritik. Medan hennes man verkade sakna allt vad självkritik heter.

Varför är det så svårt att känna att man duger, att man faktiskt är bra som man är? Att om man ska tappa några kilon så ska det vara för sin egen skull, för att må bra? Inte för att i panik tillfredsställa eller behålla någon som borde älska en villkorslöst.

Jag kan inte låta bli att tänka, att det måste ligga andra problem bakom i ett förhållande där ytligheten plötsligt hamnar så mycket i fokus, där någon känner sig eller blir tvingad att ändra sitt utseende för den andras skull och godkännande.

För om det största problemet man har i sin relation utgörs av några valkar, rynkor, celluliter eller en putande mage - då borde man egentligen kunna skatta sig lycklig. Då borde man genast gå och krama den där personen, omfamna allt det mjuka och härligt operfekta.

Viska "du är fin", och mena det.

Av Kerstin BloodHolland 07 apr 2012 11:48