När språket sagt sitt

Stod där på tröskeln

skymningens tysta veranda

inte en mun utan en björk

- doft för doft och ljuset



Och knastret, nästan det

när språket sagt sitt

både före och efter



Klockan är tidig skymning

och verkligheten flagnar

Att ta dagen i sin hand

kanske en stund i lyckans utkant



Det gula är så gult och stilla

och till ingen annan nytta







Bland olästa tidningar jag sitter i stolen

en nästan ofattbar sensommar

sitter tystare än en mun: hit men inte längre

Kvällen kväll, uppbrottets outsägliga glädje

ömheten fanns, men inte strukturen

gräset som doftar natt och oro



Finnas i varje droppe

hävda sin närvaro:

ljuset, grönskan, tjittret

Där står också en spade

allt som fanns och finns



Vem som har vägen förbi

vem kommer triumferande tillbaka?



Men igår visste jag inte

mittpådagensol, motljus,

hade fått nog av det överblivna

på den blanka, svarta ytan

när det ändå är som vackrast







Mjölk ur mörkret, vårens vitaste mjölk

Ur din strupe strömmar ord de blir

kvar som glömskan alltid blir

kvar som boskap före sömnen



Obegripligt närvarande i stunder

som tycks och en glädje

som både fanns och inte syntes,

men som finner stigen hem

och går in i måndagsregnet

Av Bengt Berg 26 mar 2012 12:09