Madonnas MDNA - spretigt med hitkänslor

Madonna
Album: MDNA
Interscope/Universal

Madonna har länge varit en artist som varit trendsättare och den som lett musikutvecklingen, och varit en förebild för många artister. Med nya albumet "MDNA" kan jag konstatera att hon inte längre är den som leder, utan snarare istället får finna sig i att vara den som följer andra, som Lady Gaga, Mylene Farmer, och faktiskt också Robyn. Visst hör man att det är Madonna och visst känner man igen sig i mycket - men jag saknar dessvärre den fingertoppskänsla som så många gånger tidigare varit Madonnas styrka.

Madonna har på den nya skivan återanvänt en gammal trotjänare, nämligen producenten och kompositören William Orbit, som hon samarbetat med flera gånger tidigare. Jag ifrågasätter dock valet av producent, då jag inte tycker att det låter år 2012 om produktionen - snarare påminner några av låtarna om "Ray of light"-perioden. Inte för att det är något dåligt, men om hon hade använt sig av en annan producent hade resultatet säkerligen också varit mer framåtriktat.

Albumets första spår, singeln "Girl gone wild", med sin omedelbara hitkänsla och "Hung up"-tongångar, får mig att smälta. Det är en låt med omedelbar feeling som kommer att fylla dansgolven i vår. Mitt favoritspår på plattan är dock "Gang bang", som är den enda låten som visar på trendkänsla, även om jag hittar tongångar från Mylene Farmer fantastisk fransk popsångerska med en karriär nästan lika lång som Madonnas och Lady Gaga. Låten är både suggestiv och klistrig som får dig att omedelbart hänga med i refrängen. En kommande singel hoppas jag, och en låt som hon förhoppningsvis kör på sin kommande turné, som bland annat tar henne till Sverige och Göteborg i juli.

"I’m addicted" är en annan låt med traditionell Madonna- feeling. Musikaliskt är den en fullträff, med sina sköra syntslingor som ger låten en tät och intensiv känsla. Madonna sjunger mycket bra i låten och texten är genuin. Att hon sedan smyger in albumtiteln i slutet av låten är snyggt. Säkerligen kommer många att bli än mer "beroende" av henne. "Turn up the radio" är en låt där jag tycker Madonna sjunger tämligen barnsligt och som påminner om något från hennes tidiga 1980-tal.


Det finns sedan spår som jag inte tycker håller ända fram, exempelvis de två avslutande balladerna, där endast sista "Falling free" är skön med sin finstämda sång och sparsmakade musik. Den andra balladen "Master piece" är mer eller mindre en "La Isla Bonita"-light-låt som dock kanske växer med tiden. "I don’t give a" är plattans sämsta spår. Det har Nicki Minaj som rappande gästvokalist, och det är inte bra. Summa summarum hade jag förväntat mig mer av plattan och kan inte ge den mer än godkänt. Den är dock absolut flera gånger bättre än bottennappet "Hard Candy".

Av Mikael Björnfot 26 mar 2012 11:47