Ögonvrå II

Nu var det istället dig vi skulle tala om, min läsare. Jag vet att du inte vill bli skärskådad och på något sätt konfronterad med ditt uppdrag. Jag ville bara säga, att jag är väldigt tacksam för att det finns någon som du som vill lyssna på mig, trots att du vid det här laget måste ha förstått att jag egentligen är någon helt annan än den jag ger mig ut för att vara, åtminstone vanligtvis.
Ibland, när jag som tioåring satt och tittade ut genom fönstret med björkarna och tallen med fågelboet i utanför, tänkte jag mig att jag sprang och lekte på berget nedanför de tre våningarna. Slånbärsbuskarna och de andra nyare buskarna som har gula blommor på sommaren omslöt världen jag då bebodde. När jag nu, genom mig själv, tillbaka i tiden känner på mossan i den lilla bergsskrevan, så är den bara det - alltså mjuk, något fuktig mossa. Men när jag sedan drar tillbaka handen, brer den ut sig tills den helt omsluter min blick och jag befinner mig i dess landskap. Det är inte frågan om någon slags fantastisk och barnslig fantasivärld, om du nu trodde det, min läsare. Det är egentligen bara frågan om att världen jag normalt sett lever i är så stor, att det är omöjligt att ens försöka föreställa sig att se den. Den tioåriga flickan, som jag egentligen var, kunde se den, se världen och till och med känna den på detta sätt. Jag har alltid tyckt om små utrymmen.
När jag nu står utanför på grusgången mellan vinbärsbuskarna och kisar mot fönstret och anstränger mig för att se vem det är som sitter där innanför, tycker jag faktiskt att det börjar verka möjligt att samtidigt sitta här och stå därutanför. Ibland händer det, min läsare, att någon, som kanske till exempel du, läser, kanske på måfå och helt oavsiktligt, några rader som dessa i en bok skriven av någon som kanske helt oöverlagt, men av nödvändighet, har satt sig ned för att skriva dem. Det kan då hända att den oförberedde läsaren råkar på en speciell formulering, eller kanske till och med bara något lösryckt ord, som tar in honom i världen på samma sätt som mossan i bergsskrevan tog in mig när jag som äldre man betraktade mig själv som tioårig flicka på den lilla bergsknallen nedanför fönstret med björkarna och tallen med fågelboet utanför.
Min läsare, jag uppskattar verkligen att du, som är en man med många andra viktiga saker att göra, tar dig tid att läsa detta. Jag kan se dig framför mig nu, när du sitter där vid skrivbordet framför ditt fönster med parken utanför, i rummet med böcker på två av väggarna och läser dessa rader. Jag har aldrig varit i det rummet, men ändå kan jag klart och tydligt se dig sitta där framför burspråket med de spröjsade fönstren och titta ut över parken. Du reser dig kanske och sträcker på dig och bestämmer dig för att gå ut och ta en promenad. Allt detta kan jag se lika tydligt som jag såg det röda tegelhuset med grönt tak när jag var tio år; och mycket tydligare än vad jag kan se det idag - trots att det står där framför mig i andra änden av grusgången. Det har samma solida och välkomnande utseende som det hade då, men på något sätt är det mer undflyende och overkligt här framför mig än på den 30 år gamla teckning jag föreställer mig att jag ser nu.

Av Eva-Lotte Wajner 19 mar 2012 20:28