Pojken och Fjärilen

Pojken och Fjärilen

Pojken på stentrappan känner sig ensam och övergiven.
Hans mamma har lämnat honom där. Han är bara fem.
Hon har bannat honom för att cykla på trottoaren,
så trehjulingen är inlåst. Pappa hade slagit honom med mattpiskaren
i stjärten igen. Upplagd över strykbrädan låg han och kände tårarna
stiga medan slagen föll på hans bara hud.
Sedan blev han inlåst i sitt rum. Gardinerna fördragna. Lägenheten tyst.
Men han lyckades pilla ur nyckeln och öppna med en extranyckel
som han gömt i garderoben. Han var en överlevare.
Lämnad ensam.

Vuxna går förbi. Han betraktar deras brådskande ben. En del ger honom ett överseende leende. Tycker han är söt i sina kortbyxor och bruna skinnsandaler. Det blonda håret rufsigt. Mörka ögonfransar skuggar kinden. Men ingen stannar och talar med honom. Ingen håller honom i famnen. Han är ett känsligt barn - var är du mamma?

Så får han syn på en fjäril, den är så vacker, blå, orangeröd, svart och vit... Den skimrar och sätter sig på hans arm. Först ser han på den och uppslukas. Det kittlar på armen när han betraktar känselspröten, det långa sugsprötet som den långsamt rullar ut och snuddar honom med. Långsamt fäller den ut vingarna och visar alla sina färger för honom. Han ler och blir betagen. Den är hans vän! Åhhh, han vill smeka den, bära den och leka med den. Fjärilen märker inte faran förrän det är för sent. Knubbiga okänsliga pojkfingrar får den i sitt omilda grepp och tar för hårt... Stoffet som får dess vingar att skimra i tusende nyanser
sprids över pojkens händer och fjärilen känner hur kroppen krossas.

Pojken förstår inte vad som sker. Vart tar färgen vägen? Han rycker i ena vingen för att få fjärilen att fladdra, men vingen följer med i hans grepp och lämnar en lemlästad fjäril. “Flyg igen!" Ropar pojken. “Du flög ju så fint förut! Flyg nu!"

Men fjärilen är döende. Den har förlorat sin vibrerande eteriska lyskraft.
Pojken försöker laga fjärilen. Han doppar vingen i en vattenpöl och söker klistra dit den igen. Förgäves. Han blir arg och trampar på den. Den sprids i gruset. Nu börjar han häftigt gråta när han förstår att det inte längre finns någon återvändo. Vännen är borta och han är ensam igen. Han är så rädd...

Nu är han snart sjuttio år. En produkt av sitt liv och sina gener. Kvinnorna har varit många. Ett oräkneligt antal. Tre barn med olika kvinnor. Han fanns inte där barnen växte upp. Flydde fältet. Han följde sina rättesnören: “Dansen var mitt liv - kvinnan mitt hopp." och
“Där haren har sin gång... “ Under den senare devisen kunde han komma undan med mycket - ta sig stora friheter på andras bekostnad.

När han mötte henne tyckte han att hon liknade en fjäril. Hon målade och skrev. Det gjorde honom svartsjuk. Han var svartsjuk på hennes vänner också. Men när hon såg på honom och log då skimrade världen. När hon lade sin arm om hans hals och kysste hans läppar. När hon låg under honom i älskogen. Den vackraste och varmaste. Då visste han att han hittat hem. Hon var hans hem.

Men inte behövde hon allt det andra? Nej, allt hon behövde var honom...
Deras värld. Han sade: “Det är du och jag mot världen... “
Allt blev hon, hans lekkamrat, hans mamma, hans älskade.
Och han blev det för henne.

Saker och ting började tränga sig på och emellan. Hon behövde väl inte arbeta med det hon gjorde!? Inte behövde hon några vänner mer än honom? Varför ifrågasätter hon mig nu!? Om jag är oärlig, är en sak - men hon skall sitta stilla och inte röra sig. Han skrämde henne på olika sätt. Höll henne i osäkerhet om saker. Det första slaget kom - det andra slaget likaså. De hatiska hoten. Den uppflammande okontrollerade vreden. Besattheten i den brinnande kärleken. Dödlig passion.
Rovdjurets blick som smalnade och svartnade. Det svartnade och han ryckte av henne vingarna! Hon ligger där halvdöd framför honom. Han blir en liten pojke igen. “Vakna... jag skall laga dig igen! Älskade, jag skall göra allting bra igen! Jag lovar, jag skall aldrig mer... det var inte meningen... förlåt mig käraste... “

Domaren ser utforskande på honom. Nämndemännens ögon riktas mot honom. Fjärilen blev lagad på sjukhuset. Hon sitter framför honom som en främling. Ändå är de inte främlingar. De älskade nyss. Hon säger att hon nog aldrig blir hel och densamma igen. Att hon förlorat sin tillit och sin regnbåge. Men han vet att de är oupplösligen förenade av sitt öde.

Veckan därpå reser han bort. Flyr fältet igen. På vägen får han syn på en brun skalbagge. Han tar upp den i sin knubbiga hand...

Fjärilen sitter på sin blomma - men hon kan inte längre fälla ut vingarna
och flyga. Hon vågar inte längre.

Av Petra Kjellner

Av Petra Kjellner 12 mar 2012 20:09