Pappa och den glittrande dagen

Var det pappa som var framför mig? Jag såg en svart skugga med vita tänder och solen lyste så starkt bakom honom.Det var en glittrande dag och vi hade plockat långa gula vasstrån. Vi sprang med dem som viftor i vinden. Så det måste ha varit pappa där framför mig. Han måste ha varit klädd i vinterrock, och det var därför han var så mörk.
Det var en glittrande, glittrande dag. Solen glittrade starkt som blixtar i sjön. Vi skrattade åt det eller åt något annat. Jag var klädd i vinterkappan, den var brunrutig med brun sammetskrage. Jag hade bruna kängor, och tårna hade blivit svarta av vätan. Jag hade min vita broderade mössa på mig, snodden var våt för att jag hade sugit på den. Det sved på hakan av nare.
De långa gula stråna flög som flaggor genom luften. Vilket lättsinne, vilka lätta sinnen vi hade, när vi krasade sönder den tunna isen på vattenpölarna med våra vasspön. Den krackelerade, precis som den krackelerade glasvasen hemma. Litet grönskimrande och fuktig.
Följde pappa efter mig eller följde jag efter honom? Jag tror att vi gick sida vid sida, för jag minns hans händer i fickorna. Han visslade mellan tänderna. Vi skrattade när han visslade och när isen brast.
Då kom väl hunden? Den lilla vita hunden som var som en liten pälstuss? Den kom springande och hoppade, för vi var inte rädda för hundar. Vi var inte rädda som andra var. Jag var bara rädd om natten, för då fanns det andra sorters djur, som hade andra namn. Den vita snurriga hunden dansade framför oss. Den hoppade över våra vassvippor och den gjorde kullerbytta i luften. Det var verkligen en glittrande dag. Den lilla vita hundens tunga var skär och viftade i blåsten. Vi var cirkusdirektörer som slog med våra långa spön, så att hunden dansade på bakbenen. Hunden hette Tusse, och spöna hette tussespön. Jag var fem år.

Var det då det kom en fotboll farande genom luften? Och landade vid pappas fötter? Det var i alla fall en sådan där glittrande dag som bollen kom. Pappa sparkade tillbaka den, skyhögt, över det stora staketet in på skolgården. Pojkar kan vara farliga, de kan ropa saker och de kan stoppa in skräp i min näsa. Men i dag fångade pappa bollen och sparkade tillbaka den. - Skjut, skrek han med skojrösten. Det var uppseendeväckande. Men pojkarna fortsatte att spela. De hade gråa vinterjackor, och de gick allesammans i skolan. Var de egentligen farliga? Jag vet inte, men jag tror nog det. För att glömma det uppseendeväckande tittade jag ned på mina blöta kängor och sög på min våta vintervante. Sedan skrattade jag - för att pappa skrek - Skjut, och för att det inte gjorde någonting. Detta var Den glittrande dagen, med de långa vasstråna, den tunna isen som sprack, den lilla vita hunden och pojkarna som spelade fotboll. Det var mycket långt hemifrån.

Av Kerstin Svea Dahlen 09 mar 2012 11:57