Som vi älskar

Förnuftet tittar bort när vi väljer partner, annars hade vi valt annorlunda. Rättvist är det inte heller. Trygga personer ger sig hän utan oro, medan mer otrygga knappt hinner påbörja en relation innan rädslan för att bli dumpad sprider gift. Tillsammans formar vi mönster, och skulle rollerna rubbas riskerar relationen att hamna i gungning. Några exempel:

Förälder - Barn. Båda söker trygghet hos varandra.

Master - Slav. En bestämmer, och den andre lyder.

Räddare - Offer. En lider, medan den andre tröstar och stöttar.

Katt - Råtta. Båda svansar runt varandra utan att nå fram, ett sätt att undvika närhet.

Idol - Dyrkare. Den ene beundrar, och den andre solar sig.

Hund - Katt. Här råder ständiga gräl, som ett sätt att undvika närhet.

Vi vet hur det ska vara, vi har hört det tusentals gånger. Inte bråka, ständig romantik och en närmast telepatisk förmåga till förståelse sinsemellan. Men egentligen fattar vi ingenting. Människor är fyllda av bakfickor som innehåller både briljans och dumhet. Motsägelserna blir plågsamt tydliga. Det är möjligt att älska en människa utan att tycka om den, och lika möjligt att tycka om någon utan att känna kärlek. På samma sätt kan vi älska flera människor samtidigt och kärleken bildar då lika många parallella universum. Men kluvenheten övergår smärtgränsen. Kanske för att vi ger oss ut på förbjuden mark, eller för att vi möts av massiv oförståelse från omgivningen.

Människor är som öar, eller pusselbitar.

Av Karin Edvall 05 mar 2012 12:46