Tystnad, våld och neon i Drive

En tystlåten, inåtriktad stuntförare och bilmekaniker i Hollywood extraknäcker som kriminell getaway-driver om nätterna. Filmen är baserad på boken från 2005 med samma namn, skriven av James Sallis. Historien utspelar sig i Los Angeles och den danske regissören Nicolas Winding Refn har på ett briljant sätt kombinerat nutidens svarta asfalt med 80-talets neonljus och electropop i en av 2000-talets, rent visuellt, vackraste noirfilmer.

När den namnlöse chauffören, excellent gestaltad av Ryan Gosling, blir vän och lite till med grannkvinnan Irene, börjar hans annars så monotona tillvaro krackelera en aning. Irenes man kommer hem från fängelset och blir pressad på pengar, varpå vår huvudperson erbjuder familjen sin hjälp. Det som skulle bli en sista stöt, resulterar istället i en hel del komplikationer och allting ställs på sin spets.

Winding-Refn, kanske mest känd för Pusher-trilogin, inställer sig efter denna succé i det skandinaviska film- och TV-ledet av framgångssagor. Drive tjänar verkligen på sin underbara frånvaro av fördummande förtydliganden som ofta förekommer i mainstream-blockbusters. Antingen hänger man med, eller så gör man det inte. Visst, det finns vissa karaktärer som kunde fördjupats, och ibland blir storyn en aning lidande av att cinematografin står i centrum, men på det stora hela är den röda linjen ständigt närvarande.

Meningslösa konversationer är många gånger utbytta mot genial tystnad. Meningslös biljaktsmusik är utbytt mot motormelodier och krystade sexscener är utbytta mot en elektrisk personkemi. I Drive är det tystnaden, våldet och neonet som talar.

Av Max Nygren 25 feb 2012 14:10