En stund av sann harmoni

En svettpärla hittar sin väg ner för min överläpp i det jag tar mina sista steg upp för klipporna. Jag vänder mig om och ser den Indiska oceanen ligga framför mig i all sin prakt. Vågorna slår med en majestätisk kraft mot sandyningarna i den lilla bukten. Värmen som är intensiv så här i slutet av turistperioden har fått de flesta att åka hem. I fjärran hör jag hammarslag blandas med vattnets sorl och mina ögon landar på de som fortfarande håller till här där lugnet börjar lägga sig. Befolkningen börjar se fram emot en tid av total motsats: en fiskeby där invånarantalet decimerats betydligt och där de färgglada tygerna slutat fladdra med vindarna. Vindarna som gör att människor kommer och bor här flera månader varje år.

I går träffade jag den tyske mannen som bodde med sin franska fru här i en bungalow fem månader per år. Alltid samma hus. Han som arbetat dubbelt upp innan på året kunde nu slappna av i hängmattan som hade utblick över delfinernas lek. Hon som hade sitt arbete här, med sin dator skrev sin femte bok. Jag kommer ihåg den unge engelsmannen som har sitt företag i datorn och som bodde en bit från stranden. Varje år kom han hit för att njuta av lugnet och värmen, långt borta från Englands dimmiga kyla där grådaskigheten får duggregnet att förbli permanent under några månader. Människors val i en tid då begränsningarna numera är få, om bara restriktionerna kan bryta vallar av sociala måsten.

Jag vänder mig om och låter de tunna sandalerna ta mig ner för klippan. Min hand stödjer sig på ett varmt klippblock medan jag rundar det och landar i en sagovärld. Ljuden från andra sidan har försvunnit och här finns harmoni och kärlek i en miljö som nästan får mig att rygga tillbaka då jag nästan känner mig som en inkräktare. Det är som om tiden stannar upp och energierna har lagt sig på en annan nivå.

Jag går försiktigt förbi stolarna som omgärdar strandens sista utpost mot evigheten och ser en man som i all enkelhet befinner sig i en egen värld. I sina händer har han två glaskular som han förflyttar med hjälp av små balanserade rörelser. Medan de reflekteras i den nedåtgående solen ser de ut som om de svävar på osynliga kristaller med hjälp av sinnen vi inte kan förnimma. Jag står helt stilla och vill helst sluta andas för att inte förstöra stunden. Jag som inkräktare i denna sfär som egentligen är bara hans. Länge står jag och tittar på hans rörelser och önskar att också jag hade haft möjlighet att avskärma mig livet så som han gjort, men livet hade annat förberett för mig, och jag känner en tacksamhet över att få dela denna stunden av totalt ingenting med någon jag inte känner.

Solen sänker sig ännu mer och när den når kanten av horisonten känner jag verkligheten dra mig tillbaka till hammarslagen och de färgglada tygerna som ännu följsamt följer med sin herre. Vi ser på varandra, mannen och jag. Vi ler mot varandra i ett samförstånd där ord inte är nödvändiga. Stunden var vår, och jag tar den med mig när jag åter smeker klippan på väg tillbaka till min härlighet där barnen väntar under en parasoll och den indiska curryn väntar med ett glas rött.

Av Birgitta Stiefler 19 feb 2012 22:18