Pori Matti

Var hon okänt borta lika fort när ägnat, all kreativ stund och varje meningsfull aspekt i avsikt tillvaro gick åt ut på till att inte regelrätt bli klok på henne, hade hon osch för det och vi inte henne desto heller, var hon lika avbrist, under oppseglandets aldrig jag undrade om jag skulle tillskriva henne knäarflickan psykavdelningens rågmått och fruktsura del. Redan snabbt halvfinskan med anletet hade också redan blivit sur på mig i raden av fler, hade jag lyckas få närmare hela min psykavdelning mestadels sur, snart troligt nästa ett demonstrationståg i sig riktat mot författarparadiset, och såg jag med fasa ana vem vore bli portalskottlinjen, aldrig tidigare så många sura på en håg, halvfinskan troligen därför eftersom jag inte orkade åka i snöovädret och träffa henne när hon var i Pori, ändå visste hon inte vad en Pori Matti är för något när tal om oppvärmt, en av de tio finska miraklen från klassisk tid, men det är ju över 300 kmeter på en tundra dit med över ena tusenfemhundratvå avtag på vägen ditåt så säkert skulle jag tagit gravt fel på flera ställen och hamnat i avkrokshelvetet där de mördar om inte finlandssvenskar så i varje fall lyxpoeter och loserförfattare, skjuter dem innanför någon krogdörr när man ber om folköl i misstag, åtminstone i varje fall om man lever ut sin roll som poeten vilken ber om en billjarjardkard ölets mest loserförfattade term, och de där krogarna är fulla av bländsköna förförerskor påstrukna som hann höja blick, men så fort man håller på och falla för någon i täten, står inte omgående ett gäng av hennes sluskkavaljerer eller andra beundrare och nackar en medelst kofötter och stångjärn från närbeläknaste K-Rauta, eller med egg ifall inte skjuter en på direkten först innan de slutför, man är rimligt chanslös, de insett att man hör en annan värld till och kunde därför möjligtvis ha en chans åt förförerskans hjärta om än det vore kräva en sernadörrens herkulessgärning i A-måttskala samtidigt bräckt upp helheten, blott när helfinskor blir arga är de mer än helvetiskt det, när deras tidigare ligg ställer upp för dem är all metall såld i vråna, man ser uppbrottet skräddas med upprinnelsen, då vore även åskguden Tor njurvattna ner sig inför fakta av detta asketiskt renodlade som går under vacker folksjäl, och jag tyckte ungefär här då att lite senare kunde få överträffas bättre med henne halvfinska i varje fall, fastän man kan dels på något sätt möjligt förstå hennes reaktion, när fördömde mig och skyllde på att fastnat i en dörr, eller svängdörr, fastän döbattangen, och tystnat därför men sådana dörrar finns ju inte nämnvrät av i Pori, om ej krogarna har allt möjligt, ifall hon söp där med de betagna, Pori på vägen över halvvägs dit det finska landets förlängda gudsförgätna mecka, tutal som ett om livet kärt håll mig själv borta hårt från där, och vad anbelangar fagra Emma för den delen, som loserförfattarfabriksförfattarna först från början tänkte skriva till, är argt hon för det förståsch vana troget alltid jämte fortsättningsvis konsekvent sur på mig för all framtid tydligt för allt inte minst, om jag skall förstå det på något sätt, vad har jag gjort henne vet jag ändå inte, eller om jag trots det förstår, hjälpte inte heller att jag erbjöd henne hiss till dålig filmroll hos regissören Röksvampen, med personlig assistent, hjälpte lika lite heller att jag erbjudit henne en anställning av andra utslagsgivande helande kraft på Loserförfattarfabriken, allt bakom ryggen på anställaren, rätt besvärlig flicka som inte passar äntligen på sitt internationella genombrott förestått, fabriken är världens centra, filmen visar världen, kan då en Älmtas skog överträffa precis allt som det minsta, en av alla tidernas mening förbigå, kanské har hon bättre, Yggdrasilen på sin backe som jag påstått bestämt i skrift hävda vilken pluplubasch som helst. Och seerskan Chloe själv, värsta psykfallet har tystnat helt, hon som gifte sig inom tre veckor med en elegant loserförfattare fastän skönt komplett omöjlig, hon eller han, nu skilda, och arga på mig, och inte undra på, det var jag som skrev vad hon skulle säga på en lapp hon stack under hans dörr innan de bestämde träff, och sur på mig att inte gav henne Sylvihuset och dessa ande. Och till yttermera visso Marina, loseroppvaktningsbokens by photograf, min tidigare skyddsängel har tystnat och surnar fortsättningsvis och säger nej till vad jag än föreslagit, lovade dock komma och hälsa på hit till Loserförfattarfabriken men skiter i det desto, ryms inte igenom gatvimlet heller, tidigare var hon så betaget hjälpsam ändå. Och hon doktoranden från förra vintern kan öda på mig två rader efter tre dagar samt även då med ironi hon kallar envetet humor, och hävdar att jag inte förstår den, förra året hade hon inte mindre än tid genast eller omgående snart. Och Heidi, från första romanen, tyst för länge sedan, inte ens brytt sig om att veta att hon blev roman. Förunderligt medelst dessa kvinnor, först är de så nästan snudd på vänliga vissa dagar, snälla andra dagar, glada en del dagar, bjuder sin blick som överträffar allt somliga dagar, och vill allt möjligt, eller omöjligt, sedan svänger det till ättika som det alltid göra omärkt och inte just då man anar, och de visar det från och med denna stund, för länge tills anar tystnadens språk de alltid själva skall ha längst och först, främst framför allt, med så utstuderad finess att detta nästan överträffar vetenskap och det ännu oförfattade, att man skall förstå att man är totalt värdelös i deras ögon, att man vore den som fört pesten till kära Pori för att mördas för begäret av en folköl som ändå smakar skit och billigt, fastän på femtonhundratalet var Pori Björneborg och en Hammarén var en vinter där konungens slottsfogde enligt en släkannual som tillsänts mig, fastän det kan vara opprinnelsens listade lögn som jag aldrig följt upp.

/ Stefan Hammarén
by Loserförfattarfabriken

Av Stefan Hammarén 03 feb 2012 11:45