Anna Wahlgren, glöm din heder

"Vad fan, bete er nu då, borsta håret och var trevliga på festen!" - Min mamma, medan hon gör sig i ordning samtidigt med mig och min syster. Vi har bråkat och ser båda ut som riktiga röror, med allt från pasta till tvål i håret och rivsår i ansiktena, vilket inte bådar gott inför julfesten vi ska på ikväll. Mamma stressar upp sig för att hon inte vill att vi ska skämma ut varken oss eller henne.

Min mamma är långt ifrån en ond människa. Inte heller är hon en fullt godhjärtad människa. Hon har bra sidor som vi helst drunknar i vid varje möjliga tillfälle, men som alla andra har hon också dåliga sidor som kan driva min lilla familj till vansinne, om hon till exempel är hungrig eller bara allmänt irriterad. När hon har en dålig dag.

Anna Wahlgren har antagligen också dåliga dagar. Dåliga dagar då hon ruttnar på allt möjligt. Ruttnar på att skriva böcker om barnuppfostran, tröttnar på sina nio barn. Trots att hennes barn vet att hon är anledningen till att de är vid liv, så kan inte de undgå att i sina stilla sinnen hata henne, om så bara för några minuter.

Men när hennes egen dotter Felicia Feldt skriver en bok där hon hänger ut sin mamma, som gjort karriär på att vara professionell i just att uppfostra barn, vet i alla fall jag att det inte handlar om en dålig dag. Det handlar om hat, om ilska, om att den här mamman tvingat sina barn att leva en lögn. Framför journalister ler barnen för att deras mamma ser på dem med ilskeögon när ingen annan ser, och bakom ytan så växer en ilska som inte ens går ut att släppa ut med höga skrik. De blir ärrade för livet.

Ärrade på grund av mer än en dålig sida hos en mor. Ärrade för att en kvinna byggt upp ett yrkesliv på att skriva böcker om barn när hon glömt att vårda sina egna. Men människor måste ha gränser. När man misshandlar sina barn på alla sätt, när man missbrukar makten man har över sina barn, har man trampat över den gränsen, då har det gått för långt.

Jag är säker på att Anna Wahlgren har goda sidor någonstans gömt inombords. Om hon låter sin egen heder sjunka till botten så att Felicia får sin upprättelse, kanske de får synas också. Visst, det gör inte bristerna i hennes barndom ogjorda, men det lindrar smärtan av att ha behövt le lite extra på bekostnad av sin integritet som litet barn i alla fall.

Av Angela Larsson 10 jan 2012 13:49