Den lille mannens vandring 2

Husen började tätna och gruset hade bytts ut mot asfalt. Solen kom inte längre i ryggen i det han förlagt några timmars färd bakom sig, utan skuggan hade tveksamt lagt sig tillrätta bakom honom när han passerade stadens ringmur. Sorlet från människorna överröstade hans tankar och han lät andra sinnen ta över varandet. Han såg ut över havet av människor som gestaltades av färger av alla de sorter, röster med mottagare och sändare, och ibland bara sändare. Allt studsade mot honom när han märkte hur doftsinnet initierats från marknadens alla frukter, kryddor och grönsaker. Han lät sig inte störas av någon och störde heller inte någon när han som främling svepte omkring som ett spöke ingen skulle komma ihåg när dagen var över.

Han kände en viss hunger nere i högra hörnet av magen och ställde sig för att beskåda de underbart sommarmogna frukterna som dignade på borden. Hans önskan landade på de gröna vindruvorna och han hörde sig säga till den högljudda säljaren som så schizofrent var splittrad mellan alla köpare:
"Jag tycker om druvor, hur mycket kostar de?"
"Jasså, du älskar druvor, ja, de kostar 25 kronor kilot", sa han i all hast med ett öga fixerat vid köparen bredvid honom.
"Jag sa inte att jag älskade druvor, bara att jag tyckte om dem", replikerade den lille mannen.
"Samma sak", kontrade säljaren som slog ut med armarna och undrade om det skulle bli en affär eller ej.

Han fick sina druvor, och masade sig genom trängseln till en bänk en bit bort. Han tänkte på orden säljaren hade sagt: att det var samma sak att tycka om som att älska, men för honom var det vitt skilda saker. Hur kunde han påstå att kärlek inte var det ultimata? Medan han tuggade på sina saftiga vindruvor funderade han på kommunikationens svårighet. Hur lätt var det inte att missuppfatta genom antingen en nonchalans gentemot ordets betydelse eller en ovilja till att stanna upp och ställa motfrågan som hade eliminerat en felaktig slutsats. Nu var inte kärleken till vindruvor något stort, men jämförelse kunde snabbt göras till andra mer avgörande företeelser i livet konstaterade han med en kraftfull nickning. Kommunikation är det vi lever genom men ack så dåliga vi är på att lyssna. Vi hör och utgår från våra egna erfarenheter, vilket vi självklart gör, om vi inte börjar lyssna och ställa frågan som klargör. Sanningen i ordet är den subjektiva åsikten som är färjad av årtionden av rundvandring inom den egna personen och som till slut blir en definitiv sanning. Storheten ligger i att ta in denna sanning, vända den och syna den, och i förlängningen med ett leende tacka för det den gav, även om man inte tar den till sig.

Tankarna rullade på och druvorna var slut för länge sedan. I sin sfär av osynlighet bland främmande människor bestämde han sig för att inköpa skorna med stark sula som kunde ta honom vidare, bort utan att titta bakåt.
Himlen hade valt en violett färg när han kom ut ur butiken med de nya skorna. Han tittade ner på dem och log åt deras röda färg som lyste upp hela honom. Sannolikheten för hans osynlighet hade han med detta köp eliminerat, men han brydde sig inte så mycket om det. Han hade sitt mål, och inte all tid i världen, så han traskade vidare mot dagens slut och småpratade med skymningens älvor som dansade fram över den daggvåta ängen. Eftersom dagen varit god och efterlämnat mycket värme la han sig under en björk i kanten av ängen och somnade utan någon tveksamhet.

Av Birgitta Stiefler 29 dec 2011 18:32