Den vita orkidéen

För första gången står du framför mig
och mina ögon smalnar till springor
allt medan mitt leende spricker upp.

Varenda frusen cell blir varm i sin kärna
när jag känner kärleken som är evig
nå minsta beståndsdel av mitt varande.

De vita, rena bladen är det som blivit du
och knopparna det som väntar dig
tills tiden är inne och Alltet får bli ditt

Jag ser dina plågor i stjälkar
som inte orkar vara raka och som stöds
i sin sorg av nära och kära omkring dig

Avståndet minskar och meter blir sekunder
när du är närvarande i dagens skratt
och jag sneglar från min plats

Ödmjukheten sköljer över mig
och en stilla skakning av tofsen ovanpå
blir till skälvningar genom landet.

Jag hoppas du hör min stilla kärlek
som går från söder till norr och
omhuldar din kropp i värme och innerlighet



Ord är onödiga,
för vi är bara vi,
och du är med mig
varje dag i universell kärlek.


Birgitta dec -11

Av Birgitta Stiefler 22 dec 2011 22:22