Kan vi fortfarande tala om demokrati?

Jacques Rancière höll den 24e oktober på Södra Teatern sin sista föreläsning om begreppet demokrati. Han, som efter händelserna 1968 har distanserat sig från den Altusserianska marxistiska tankeskolan, har under tiden varit involverad i att bryta med de strukturalistiska och ortodoxa positioner som förespråkar den logiska nödvändigheten av historiska passager. I denna bemärkelse undrar han om man fortfarande kan tala om demokrati och vilken dess betydelse är i vår tid.

Tvetydigheten kring demokrati är att den egentligen föreställer sig som ett oligarkiskt system som uppför en stillsam strukturering av alltet. Demokratins paradox alltså är att det är en oligarki – bestående av lobbyer, partier, myndigheter, byråkratier – och inte alls ett folkstyrt system, som dessutom gör sitt i den strukturalistisk-marxistiska teorin om historiens nödvändighet. Följaktligen ersätts proletärens nödvändiga seger med den historiska nödvändigheten av fri marknad och liberalism.

I en värld där de två blocken konfronterades, fungerade begreppet demokrati som stimulans till förnyelse ända tills Sovjetunionens fall. Därefter blev demokrati ett faktum: ett oundvikligt uppfyllande av historiens rationale. Demokrati förvandlas till en vilja att skulle vara harmoniskt som i Platos idealiska stat där var och en har sin plats i en kontrollerad och ojämlik harmoni.

Likväl, Rancière ifrågasätter vissa formuleringar som förespråkar att makten torde vara av folket eftersom det skulle innehålla en väsentlig dissymmetri som föredrar en ojämlik positionering av subjektiviteten. Den antagonismen som han tänker på är den som skapar det subjekt som blir politiskt därför att det bringar till existens oenighet i relation till de modeller som vill utforma ett sammanstämmande samhälle.

De proteströrelser som under den senaste tiden – från den Arabiska Våren till Los Indignados och Occupy Wall Street – har genererat ett disidentifierat politiskt subjekt sammansatt av olika individer som motsätter sig maktutövningen, makthavarna och strukturerna. Naturligtvis finns skillnader mellan den rad arabländer där nu stora steg mot tas frihet och den så kallade västvärldens demokratier, men om man följer Ranciéres diskurs har alla dessa rörelser onekligen en mycket mer jämlik tillvaro som mål och de agerar genom att vara politiskt aktiva bortom de samhällets konstruktioner som partier, vertikala organisationer, etcetera utgör; det vill säga genom att på ett personligt plan vara antagonistiska till systemet. Jämlikhet är inte ett axiom sedimenterat i den politiska filosofins korrekta archeprincip, utan med denna menas den princip som är grundläggande för den politiska aktiviteten.

Kan man påstå att man befinner sig på tröskeln där man omformulerar de strukturer som komponerar och kristalliserar maktsystemet så som man känner det, eller kommer systemet att passera denna tröskel och utforma en ny typ av harmoni, och kan vi fortsätta tala om demokrati?

Av Giuseppe Di Lecce 01 nov 2011 08:41