Rädslor som blir till fobier

Jag och sonen sitter och slötittar på tv. Vi ligger skavfötters i soffan och han tycker det är väldigt mysigt, och mina tankar kan vandrar till andra saker om programmet han vill titta på är för knasigt. Denna kväll landade han på tv 3 och ett program som heter "Outsiders". Jag har sett det någon annan gång och tittade med högra ögat medan det vänstra gick längs väggen och jag konstaterade lite krasst att det nog behöver tapetseras om snart.

Hela min uppmärksamhet la sig på tvskärmen när jag fick höra att kvällens program handlade om tre personer varav den ena hade fobi för dinosaurier. Min panna rynkade sig lite och jag sneglade bort mot sonen när jag tänkte: "Vad är problemet? Mig veterligen har dessa djur varit utdöda x antal år".

Jag kunde nästan inte hålla mig för skratt, men samtidigt blev jag lätt upprörd. När jag fick höra hennes historia om hur hon hade sett filmen "Jurrasic Park" när hon var ung och blivit rädd på vägen hem i bilen så tänkte jag att då har jag också en fobi. När jag var i 15-års åldern såg jag "Pshyco" på tv och det tog mig 25 år att acceptera ett duschdraperi, men aldrig att jag har sett det som en fobi. Är alla rädslor fobier numera? En fobi för mig är något man är paniskt rädd för och där man inte kan härleda rädslan till något specifikt, eller en specifik händelse.

Den andra personen i programmet begränsade sig själv eftersom hon var rädd för att kräkas. Hon kunde inte åka tåg eller flyga och var alltid tvungen att ha koll på närmaste toalett. För att bevara mitt inre lugn flög ena ögat upp på tapeten igen och jag tänkte på olika färger som kunde passa bra i rummet vid omtapetseringen. Jag gillar den milda, lugna gula färgen vi har nu som ger harmoni men kanske man skulle prova något annat?

I bakgrunden berättade tjejen med dinosauriefobin om hur rädd hon var då hon skulle sova, och man fick se en bild då hon låg i sängen och stirrade oroligt omkring sig. Det är möjligt att jag får alla människor emot mig, men jag kan inte låta bli att försöka dra i handbromsen. Blir en sådan här "fobi" bara en fobi om människor runt omkring bejakar en rädsla? Om någon i närheten sätter ner foten och försöker prata realistiskt med denna kvinna om sannolikheten för att träffa en dinosaurie på gatan så finns det kanske en möjlighet för henne att bli hjälpt. Istället får den blomstra helt vilt och påverka både henne och hennes närmaste.

Jag tycker också det är lite skamligt. Att lägga så mycket energi på något som egentligen inte finns när människor runt om i världen lider i verklig bemärkelse. Självdistans är kanske inte årtioendets honnörsord, men vi kanske ska smaka på det lite mer så egot inom kan få en möjlighet att "chilla ner lite".

Det slutade såklart med att till och med sonen tyckte att detta var tramsigt och bytte kanal. Det tog lång tid för mig att lämna avsnittet bakom mig, och kunde inte låta bli att förvåna mig över hur man kan använda bästa sändningstid till något så utbota dumt. Det är tur att avstängningsknappen finns på tv:n, men samtidigt tror jag det har smygit in sig en en bacill i samhället som tycker att allt är okej, bara man är lite annorlunda. Allt kan visas så länge det är verkliga berättelser.

Stanna upp en gång och vänd på frågorna; Vart är vi, vart är vi på väg och vart vill vi vara på väg? Vad är viktigt och vad kan vi lämna bakom oss?

Av Birgitta Stiefler 29 okt 2011 16:04