”Sådant är livet och randig är kjolen”

Hon meddelade oss redan på sin 92-årsdag: "Nätack, nu får det räcka. Nu är jag gammal nog att slippa ifrån räkningar och ont både här och där... " Ett halvår senare uppfylldes denna hennes önskan.

Hon växte upp i en 13-barnsfamilj i ett stationssamhälle några mil norr om Stockholm. Det vackra samhället, trähusen i jugendstil runt metodistkyrkan, präglade nog sina invånare. Man kan förstå var alla ordspråk, ordvrängningar och tänkespråk som hon alltid och helt naturligt slängde omkring sig, kom ifrån. I en stor familj hanterades flera svenska ord än vad vi kan föreställa oss av dessa femton personer under deras vakna tid. Dessa hinner säga många ord på en dag. Och är man nummer fem i en barnaskara så har "små grytor också öron".

För att alla dessa människor skulle få plats i stugan om ett rum och kök måste alltså barnen ut och arbeta och bo utanför hemmet vid ungefär tretton-fjorton års ålder. Så samtliga barn, som blev tolv efter att spanska sjukan tagit ett i späd ålder, var hemma samtidigt endast vid storhelger. Lilla mormor avled i "kräftan" redan 1942. Efter tretton barnsbörder i samlivet med morfar Viktor, endast sporadiskt sysselsatt, kan man undra hur de födde och klädde denna barnaskara. Och man anar anledningen till hennes cancersjukdom. Enkelt sammanfattat – hon arbetade ihjäl sig.

Moder Ella blev bortgift – som så vanligt under krigsåren hos borgmästare Fant – med pappa Ture, skomakaregesäll från Markim, norr om Vallentuna. De hade vid kärleksyra i björkdungen vid sjön Fysingen en varm aprilkväll 1942 råkat avla undertecknad. "Kärlek och franska bröd" var hennes beskrivning av det skedda. "Tänk vad härlig en karl kan vara!" Ellas växande rondör störde cheferna vid Stockholms stads sjukhem och hon slutade sin anställning för att bli hemmafru. "Bums i kanalen", sa Ella.

Den lilla stugan med sina tunna brädväggar som de bebodde i Hägernäs dög inte som bostad i januari, i rekordkalla krigsvintern 1943. "Hej, skrutt och kompani" recenserade Ella huset, så de tog den nyfödde och flyttade till moster på Regeringsgatan över hela denna fimbulvinter. Detta är skälet till att jag, sonen, i folkbokföringen blev skriven som född på fin adress i Engelbrekts församling, Östermalm...

Nåväl, medpatienter i livets vårdkö, Ella och Ture fick några år senare en dotter och via några tillfälliga småvillor i nordöstra Stockholmsbygden köpte de enväldig fader år 1950 huset i Fresta socken i Upplands Väsby, som jag tidigare berättat om på denna plats. Där föddes också yngsta dottern 1957. Käre far led periodvis av en törst som dock aldrig drabbade familjen i form av armod. Och lidandet bestod kanske mest i hans bakfylla efter perioderna – ångest och ruelse är bara förnamnet. Till hans försvar måste dock noteras att perioderna ibland inföll med nyktra åratal emellan.

Ella kämpade på och försökte protestera med "aldrig vid min fot sa sparven" medan fadren utan att rådgöra med någon moderniserade huset. Vid nyktra perioder under de sista åren på 50-talet installerades oljeeldning och badrum. Tvättstuga med tvättmaskin enligt femtiotalsmode hade fader Tures tankar dock aldrig kommit i närheten av så tvättgrytan i uthuset att elda under fick bli kvar till slutet av 60-talet. Där bykades lakan och kokades randigt medan grannfruarna laddade sina glänsande tvättmaskiner och lutade sig tillbaka med Husmodern och en ask praliner. Huset rappades om i lösgomsskär småknottrig nyans och stod nu där minst lika ståtligt som de andra egnahemsvillorna i byn varav de flesta byggdes i slutet av 1940-talet.

Där växte barnen upp under 17 år medan fadern retarderade långsamt och aldrig lyckades bli den fadersgestalt dagens bästvetare i familjeterapi förordar. Så Ellas insatser i blommig städrock med ständig lätt pannbiffdoft med lök kan knappast underskattas.

1967 hade kommunen fått syn på den lilla egnahemsbyn och presenterade invånarna ritningar över lönsam styckning av de stora tomterna. Alla skulle tjäna på förtätningen och en radhusby med hundratals hus skulle uppföras nästgårds. Fader Ture, uppvuxen på Upplandsslätten, bondlandet, fick panik och kontaktade en mäklare för snarast möjlig avflyttning. För mycket folk och för nära, sa han. Utan att rådgöra med familjen, givetvis, som han var van. Den slipade fastighetshajen lyckades med ägoförändringar lura käre far på åtskilliga hundratusen, mycket pengar på den tiden. När det gick upp för fadren att han var lurad så kröp han i säng med en back öl i det nya huset han köpt och gick knappt ur sängen på ett helt år.

Så Ella fick sköta ruljangsen, 20 mil från sin hembygd och alla släktingarna, med arbete i hemtjänsten. Och när fadren så småningom kom på benen fick han arbete som kyrkogårdsarbetare, kanske inte så lämpligt för en dysterkvist. Så livet levdes ändå ganska väl i den nya stugan till deras pension. Deras trädgård blommade upp och blev en liten pärla. Som snabbt förföll efter faderns död 1988.

Oj, så man kan fundera efter att klyschan "sådant är livet och randig är kjolen" helt oombedd dykt upp i huvudet på en gammal gubbe.

Av Lennart Lundwall 25 okt 2011 13:54