Nu ger jag upp kampen mot hemlösheten

Jag är färdig med det här nu! De som inte har förtroende får inte heller gehör för sina åsikter. Och för att ha förtroende måste man tydligen ha papper på att man vet sin sak. Att jag av egen erfarenhet vet vad det innebär att leva som hemlös, vara utelämnad åt attityder, godtycklighet och förakt är inte så viktigt. Inte heller att jag själv, efter mer än 30 års knarkande och kriminalitet, lagt av.

Jag har ett helt liv som hemlös per definition. Som åttaåring betecknades jag som ett "vanartigt barn". Jag tilldelades fosterhemplaceringar och otaliga samhällsinsatser sattes in. Men det räcker tydligen inte. Utan att egentligen lyssna klappar man mig uppmuntrande på axeln och säger: "Du är så duktig Rolf, fortsätt kritisera! Bra Rolf! Du är ordförande i Föreningen Stockholms Hemlösa!" Jag har bombarderat hemlöshetens marknadsaktörer med arga, känslomässiga och lösningsfokuserade texter om en verklighet alla aktörer tycks blunda för i sin jakt på pengar. Jag har sprungit på möte efter möte i snart tio år. Men jag känner inte att jag fått gehör.

Obönhörligt har jag närmat mig insikten. Den att jag själv agerar medlöpare till de system som jag så ihärdigt kritiserar. Dessutom har jag sedan jag själv fick ett tryggt hem att gå till, gått med en gnagande känsla av svek. "Vem är jag att ha ett hem?" Varför springer Matte, Rolle och andra runt med Situation Sthlm efter över tio år utan att något händer i grunden? Och de alla andra av mina vänner är antingen är döda eller lever fortfarande och kontrolleras i sitt hemlösa tillstånd.

Många har varit trötta på mitt ständiga tjatande om att omprioritera. Det jag har förespråkat – nämligen att ge hemlösa ett hem och därefter, utifrån detta hem, stödja de som behöver detta med vad som krävs för att de ska kunna behålla det – har många tyckt varit allt för enkelt, trots att detta enkla fungerat utmärkt för mig i åtta år. De allra flesta i den här lukrativa "hemlöshetscirkusen" anser att frågan blir mer intressant om den fragmenteras och delas upp i åtgärder, eller om hemlösa delas in i grupper och problematiseras.

Till alla er som känt er besvärade: Om ni på olika myndigheter, "frivilligorganisationer" och privata aktörer någon gång skulle lyfta blicken från alla era möten och era bidragsansökningar för att möta verkligheten, så ska ni se att jag inte är kvar längre som ordförande i Föreningen Stockholms Hemlösa. Jag har slutat. Nu får någon annan spela pajas ett tag.

Slutligen vill jag med all respekt tacka mina hemlösa vänner som har turen att fortfarande leva, för att de stöttat mig så gott de orkat och vågat i denna tröstlösa kamp. Denna orättvisa kamp mot personer som hellre försvarar sin egen position i olika organisationers system, än hjälper hemlösa till ett tryggt hem. Den nedtystade personalen inom dessa system realiserar ut den enda stolthet vi som människor äger, ärligheten. Detta görs genom att anställda av olika anledningar ljuger för allmänheten, i och med att de inte törs gå emot ledningen och stå för sin åsikt när dessa verksamheter ideligen i grunden visar sig verkningslösa. Istället för att stå för sin åsikt – att alla människor bör ha ett tryggt hem – och därmed stå upp för och på så sätt hjälpa våra hemlösa väljer de hellre att luta sig mot vad andra tycker.

Hur ska då alla omänskliga och diskriminerande förtryckarsystem vi har i landet någonsin kunna förändras till det bättre?

Av Rolf Nilsson 21 okt 2011 08:49