Alla dessa sakletare - om mörk materia och kosmologiska luftslott

I den stora partikelblendern nere i Schweiz letar man efter nyckelpartiklar som ska vara avgörande för våra kunskaper om materians massa och gravitation. De har inte hittat något

I en träskmark nere i Louisiana har man byggt två kilometer långa cementrör som korsar varandra, innehållande laserstrålar. Dessa ska hitta så kallade gravitationsvågor... och de har alltså inte hittat något.

Enligt de flesta fysiker så har fysiken ett rejält "number one problem" och dessa tycks variera från att man inte vet vad "mörk energi" är till att man inte kan få de två fundamentala teorierna kvantmekanik och den speciella relationsteorin att fungera ihop. Budskapet är dock solklart: Fysiken och kosmologin har lite problem.

I denna artikel, där jag återupptar den postjournalistiska metoden undersökande arrogans, så ska jag nu beskriva varför jag misstänker att man har en del pågående och dyra sökanden som är på väg att sluta riktigt, riktigt illa och att detta kan vara infarten till än värre problem. Även om du inte begriper mycket av, eller är intresserad av fysik så lovar jag dig en riktigt angenäm resa, då jag inte kommer att hålla mig med alltför mycket avancerade termer och undvika att loda de statsskuldsdjupa farvatten i förklaringsneurosens hets. Det blir en resa med seriefigurer, pukor, psykfall, popband från manchester och idel märkliga personer - och som röd tråd har vi den mystiska kraften "gravitation" men i potten ligger inget mindre än den eviga frågan om vårt verkliga ursprung. Hur vår verklighet ser ut, vad den består av.

Dessa frågor må vara alltför långt borta för beröring och en protest som ofta hörs från människor är att det "inte går att tänka på universum för det är så stort, man blir nästan galen" och vad berör det här mig? Räds icke, attitydatleten SHQ ska fint ledsaga dig och låta den rätta informationen skina som de stjärnor där atomerna i din kropp stöptes. Du är i universum min vän men universum är också i dig.

Men vad är det jag säger egentligen om dessa sakletare? Att experiment som antas bli resultatlösa inte hör hemma i forskning eller att jag kommit på något som världens samlade partikelfysiker och kosmologer missat? Att teoretiska fysiker inte ska få torgföra teorier? Inte alls, icke så, men även om det kan vara bra att överge sunt förnuft och logik om man studerar kvantmekaniken så finns det klara signaler och rökpuffar om att forskningen som ska förklara vår omvärld och ursprung har slagit in på en väg som leder käpprätt uppåt väggarna. Och allt, ja precis allt, är en trebarnsmammas fe!.

Även om årtiondena sent 60- och tidigt 70-tal andades förändring och jämställdhet så hade det i vart fall inte nått universitetens elit. 1948 hade denna trebarnsmamma sökt till Princetons astronomprogram men nekats inträde för att hon var kvinna. Hon har självklart ett namn och hon heter Vera Rubin. Hon ville alltså forska men helst inte konkurrera med killar som just älskar att konkurrera, då dessa körde över akademitjejer på autopilot. Så det gällde att hitta ett område som ingen riktigt hade rett ut. Sexig kosmologi under denna tid hette "svarta hål" så Vera valde att studera något nästan förbisett: Andra galaxer.

Hon började titta på vår granngalax Andromeda och med lugn metodik "plottade" hon stjärnornas rörelser med sitt lilla teleskop. Även om man inte då visste att det i mitten på nästan varje galax sitter ett supermassivt svart hål så var tanken att stjärnorna i en elliptisk galax skulle följa gravitationens konstanta lag. Alltså att de stjärnor längst ut hade långsammare hastighet än stjärnorna i mittenfilen.

Det hade de inte.

Faktum var att stjärnor längst ut i spiralgalaxer håller nästan samma hastighet som stjärnor mycket långt in och detta kan endast ske om det finns mer materia i galaxen än det vi kan se. Antingen det eller så uppträder gravitationen på ett sätt vi inte känner till än. Som tur var för Vera så slapp hon argumentera mot Newton och Einsteins milstolpar utan det fanns det mer materia. Längre ned på gatan faktiskt. I en skrubb på Princetons universitet närmare bestämt.

Där huserade nämligen en genial piprökande schweizisk matematiker under 30-talet. Nej, inte han.

Med ett namn som ett hurtigt gymnastikmoment och ett utseende som en Harry Potter-skurk, ansågs Fritz Zwicky vara en genial matematiker och astronom som föreslagit brillianta teorier men han ansågs även vara borderbindgalen. Betraktar man Zwicky på bilder så kan man faktiskt se galenskapen glöda subtilt i ögonens bakgrund där han står med pipan riktad mot betraktaren som en osäkrad pistol. Bakom pannan finns dock ett fullkomligt formidabelt intellekt som bland annat förutspådde tillkomsten av neutronstjärnor. En av dessa teorier svarade dock mot Rubins observation av stjärnornas mystiska hastighet och den hade legat i arkivet sedan 30-talet då Zwicky härjade som mest och förvandlade Princetons källarlokaler till det Hitlerbunker-labb varje galen vetenskapsman med tillräckligt mycket självaktning måste ha.

Hans teorier stöttes ofta bort och det var kanske inte så konstigt då denne man av förklarliga skäl var svår att jobba med, men nu fick den nytt liv med Rubins observation. Knappt hann hon få den ära som hon förtjänade för denna upptäckt förrän hon stötte på patrull i form av den skepsis nya upptäckter ofta orsakar då ett paradigmskifte står för dörren och dogmatism får ge vika för något som kan vara svårt att föreställa sig och ännu svårare att konceptualisera.
Nu kom dock männen in i bilden. Riktiga forskarkarlakarlar. Alfahanar och betaslanar. killar med stora, stora teleskop. Ännu längre teleskop och ännu större budgetar. Det hade blivit dags för männen att hoppa på det nya tåget som nu hette "Dark Matter".

"Bara de inte gör något så där typiskt manligt av det hela, börjar konkurrera och prestigedebattera", suckade Rubin. Sen vore väl det inte helt fel om vi kunde få in lite annat i det här arbetet än alla dessa schweizare.

Jeremiah Ostriker hade sedan efter ett par år - med hjälp av sina idel manliga kollegor på de ledande universiteten - delat in mörk materia i kategorierna "macho" och "wipms".

Vi kan inte se, höra, lukta, röra eller känna den mörka materian men den finns där. Den reagerar inte på elektromagnetism eller radioaktivitet men den påverkar gravitationen och det var ingen liten del av kakan de hade: Sex gånger mer än vanlig materia och så måste det ju vara. Andra forskare letade och letade. Man räknade in månar, gasmoln och allt man kunde se men man fick inte ihop mer. Alltså så måste det finnas mer materia där ute.

Faktum är att det ligger en gigantisk "macho" runt hela galaxen som en badring och håller denna och dess teori på plats. Tar man bort "machos" så glider alltså hela galaxen och teorin isär eftersom mörk materia som egentligen borde kallas osynlig materia ger extra gravitation och sånt är viktigt. Utan gravitation slungas du ut i universums kalla regioner där du kommer att frysa ihjäl som ett miserable schwine.

Så var det gjort. Dörren till mörkret var öppen och många forskare världen över tittade nu ovetande ned i den svarta, Nietzhiska abyssen. Teorin om mörk materia var född och den plockades in i kosmologins standardmodell men den gick inte helt oemotsagd. "Som att klistra ihop en seriefigur" skrek en kritiker.

Kritikern, Mike Disney, är professor på Cardiffs universitet och han plus ett tjugotal andra "tunga gubbar" inom forskningen motsatte sig teorin om mörk materia och detta på god grund: Eftersom denna materia aldrig kan observeras med nuvarande teknik så är ett experiment eller annat praktisk arbete omöjligt och då har man övergett en av fysikens grundprinciper. Ja, genom att rota i mörk materia så positionerade man sig på en diametralt motsatt position till den traditionella fysiken som baseras på observationer och experiment. Det kallas ju inte teoretisk fysik för inget men detta är, å andra sidan, inget flumläger utan det är här framsteg görs. Einstein, Hawking och ett hundratal andra tunga namn kan räknas som teorietiska fysiker. Samtidigt får man hålla med Disney och hans seriefigurer: Största hindret för framsteg inom forskning är illusionen av kunskap och mörk materia, rent akademiskt och intellektuellt, påminner inte så lite om en illusion.

Men sen hade det blivit värre ändå.

"Vilken djävla smäll"
- Dynamit-Harry

Enligt Big Bang-teorin skulle universums expansion sakta ned men 1998 upptäckte astronomen och dark matter-teknikern Saul Pearlmutter att så inte är fallet utan tvärtom! Den stora smällen smäller alltså fortfarande. Universums expansion accelererar och kraften som driver detta fick namnet Dark Energy eller mörk energi. Den svenske kändisfysikern Max Tegmark beskriver denna energi som "energin av ingenting fast det egentligen är inte ingenting".

Ju mer mörk energi som expanderar universum desto mer tycks tomrummen fyllas med mer mörk energi och därav expansionens accelererande.
Det finns alltså någonting i ingenting. De flesta enas om att mörk energi alltså är beskrivningen av ett problem och inte en teori. Likt förbannat visar kosmologer upp mörk energi i sin standardmodell som en förklaring. Sammanfattningsvis består universum av 25 procent mörk materia som ingen har sett eller uppmätt men som håller ihop galaxerna då den påverkar gravitationen, och hela 70 procent mörk energi som ingen vet vad det är men som drar isär avstånden mellan galaxerna och verkar som en slags antigravitation. Vanlig materia som du, jag, nattmössor, schweiziska pukor, hjärnproteser eller meteorer utgör bara 4-5 procent.

Nej, det här går inte. Risken finns att standardmodellen måste rivas och samtidigt måste vi förmodligen skrota Big Bang-teorin för när det räckte och blev över med mörka saker i kosmologin så drällde det bara för ett år sedan in en tredje mystisk mörk sak som halvt uppgivet, halvt roat fick namnet "dark flow".

Denna upptäckt - som gjordes av astrofysikern Alexander Kashlinsky - indikerar att galaxer och hela kluster av galaxer dras ihop samtidigt som universum alltså expanderar och dras isär och är på drift i en riktning. I normala fall hade Kashlinskys vetenskapliga hädelse kunnat orsaka allt från indragna medel till nekad teleskoptid till utfrysning till akademiskt gatlopp men till saken hör att Kashlinsky jobbar på NASA och underlaget han har använt för detta påstående är inget mindre än samma data som kosmologins standardmodell är baserad på: Den så kallade CMB-kartan som en särskild satellit skapat och detta ger oss insikt i universums början. Den kallas "babypicture" och den data som satelliten samlat in har alltså varit underlag för kosmologernas standardmodell som brukas kaxas upp i tid och otid men en man bestämde sig att loda djupet i datan mer noggrant och vips hade vi ett tredje mörkt fenomen.

"Ingen ville ha dark energy, ingen bad om det men den är här" säger kändiskosmologen Carlos Frenck när han ser hur trasig, asymmetrisk och lapptäckt standardmodellen är. Men annat är det med matten skrockar han och drar pekpinnen i katedern så ingen ska våga säga emot. "Mattematik ger en viss elasticitet och flexibilitet i ditt arbete" säger han till BBC Horizon. Själv tycker jag det påminner om något annat: Nämligen att mattematiken, som är fundamentet i vår syn på kosmos, blivit ett redskap för selektiv varseblivning. Finns det flera val, redskap och svar väljer man nog det som passar in på ens eget arbete de senaste 25 åren. När BBC i veckan som gick publicerade en artikel att det nu finns observationer av dvärggalaxer som visar att dessa är mindre kompakta än vad de skulle vara om nu mörk materia fanns så fick Frenck sticka ut huvudet ur forskarfestivalen i Bradford och lämnade ett ord: "Störande". Tror jag det. Han var mer optimistisk för tio år sedan.

När milleniskiftet tickat av och en större del av världens datorer inte gått upp i svampmolnet "millennium bug" så lutade sig Frenck över en dator och konstaterade att denna äntligen var kraftig och snabb nog. Han tog ett hundratal "tunga datorer" och häktade ihop dessa till en dator i vad som kallas en "array". I källaren står denna domedagsmaskin och förverkligar Frencks dröm: Att bygga ett eget universum i en dator eftersom det vi har uppenbarligen inte duger. Frenck har förutom en underbart vacker 3D-modell av vårt universum även snickrat galaxer i datorn och gjort samma upptäckt som Rubin, Oestriker och andra: Det var när man smög in mer materia än det vi kan se i galaxen som man fick simulationen att likna verklighet. Sex gånger mer närmare bestämt. Men består den inte av någonting alls då? Trots allt ska den limma ihop galaxer och allt detta ur ett totalt osynligt tillstånd.

Det vet vi inte exakt.

Nej, men jakten på mörk materia har inte varit helt resultatlös. Indicier finns och då handlar det mest om hur gasmoln runt galaxer formas av mörk materias gravitation, likt fotstegen i sanden av en osynlig man. Utöver dessa få smålarm ser det bistert ut för de största experimenten som CDMS, DAMA, och CoGeNT. Kilometer under jorden, nere i Soudangruvan i Minnesota har vi vår tomte med trollmålarens namn Bauer. Bauer leder ett av dessa där man fryst ned germanium nära nollpunkten. Ämnet formar sig då på molekylnivå i ordningsfyllda kolumner och om mörk materia som tros kunna passera igenom jorden krockar med dessa, likt flugor krockar med en husvägg och fastnar på hårt betraktad och torkande målarfärg, slår datorn larm. Två smålarm under flera år är det man lyckas skrapa ihop och det är alldeles för futtigt utan skrevs av rätt hårt av vetenskapen. I Sientific American kan man läsa om att jaken på wimps nu även innefattar en ny teoretisk partikel vid namn "super-wimps" och denna ska minsann... Näe, jag pallar inte mer om partiklar och det gör inte läsaren heller.

Frågan är om det ens finns någon plats för dessa, för i tomrummet mellan näsan på läsaren och skärmen ska vi alltså ha mörk energi farandes, mörk materia, neutrinos, dolda dimensioner, gravitationsvågor, vanlig strålning och små vibrerande strängar enligt strängteorin för att nämna ett par få företeelser. Det mesta av detta är alltså direkt inhämtat från den teoretiska fysiken och jag är rädd för att av dessa kommer nog mörk materia i sin nuvarande teoretiska form inte överleva alls och ryker även gravitationsvågor kan det bli riktigt roligt för då kan en lösning och en ny inriktning påbörjas av inte bara mavericks och motvalsande rebeller utan av hela fysikfältet.

Gravitationsvågor jagar man nere i Louisiana. Inte långt ifrån New Orleans så har man byggt en svindyr, gigantisk mackapär och leksak som ska bli sista legobiten i Einsteins generella relativitetsteori. Maskin vid namn LIGO Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory består av två korsade laserstrålar som bägge är kilometerlånga inne i stora rör. Mycket av det Einstein spådde som svarta hål har också visat sig vara sanna. I det här fallet ska gravitationsvågor uppstå när två neutronstjärnor får spelet och börjar spinna runt varandra med våldsam hastighet och detta orsakar alltså "vågor" som skickas ut i rymden och resultaten påminner om de från skägget i gruvan; lite rök och ingen eld. Professor Brian Cox han med manchester-popfrillan och popbandet har snart ensamrätten på fysik i BBC och i ett av hans många program är han positiv till detta experimentet när han pratar med LIGO:s mackapärmaster Joe Giamani han med normalt namn och utseende i programmet "What on earth is wrong with gavity?"

Frågan är dock en högst adekvat för det är något lurt med den där gravitationen. Skulle det visat sig att vi inte begripit denna kraft är det inte första gången vi fått ändra denna vedertagna kunskap.

Exempelvis är den till skillnad från de tre andra kända grundkrafterna lika svag som en europeisk valuta. Det vet en av Harvards bättre matematiker heter Lisa Randall och tidigt 2000-tal fick hon en fantastisk lösning på detta fenomen. Trots att hela jorden drar på den går det att lyfta upp ett euromynt med en vanlig magnet. Lisas förklaring var att den inte är svag, den bara verkar vara svag och den läcker in från en annan dimension så när gravitationen når oss är den perfekt för att forma runda saker men väldigt, väldigt utmattad. Hon var inte ensam, flera forskare hittade lösningar på urgamla problem genom att helt enkelt använda fler dimensioner än de tre plus en vi har. Allt enligt M-teorin som helt enkelt måste ha tio plus en dimensioner för att fungera och är det enda teoretiska alternativet som kan förklara de fyra grundkrafterna. Parallella universum hade börjat knacka hårdare på dörren.

"Schweitz är inget land, det är en sekt"
- Michael Torneving

Nu skriver vi 2007 och vi är i Schweiz där man förvandlat delar av staden Genève till en helt läger för allmänt tuffa fysiker med partikelsmasharen LHC. Fysiker som åker runt på rullskridskor, fysiker som spelar i manchester-popband, fysiker som vilar hängandes i knävecken och helt vanliga fysiker med konstiga diagram på dataskärmen. När LHC skulle kopplas på spreds en oro via massmedia att ett svart hål bestående av antimateria skulle uppenbara sig och sluka vår jord vilket är en orgie av den okunnighet man behöver om man vill sprida urbana spökhistorier med löpsedeln som proxy. Här blottgjordes det avstånd som finns i samhället mellan folk som inte kan prata som forskare och forskare som inte kan prata som folk.

En av de partiklar man efterlyste är den så kallade "gravitonen", alltså den hypotetiska elementära partikel som bär gravitation. Det gick inte bra men sedan blev det värre ändå. Man fick nämligen lika mycket tji i jakten på den lika hypotetiska och elementära partikel som ger "materia sin materia". Det är den enda partikel som partikelfysikens standardmodell saknar. Allt annat man förutspått har man hittat och man har helt klart gjort bättre ifrån sig än kosmologerna. "Hittar vi inte Higgs Boson eller något liknande som gör dess jobb får vi verkligen, verkligen, verkligen tänka om kring en väldigt massa vi trodde vi visste" säger Frank Wilczek, en av världens bästa partikeljägare, i en dokumentär. Jag tror på honom.

Som bekant så skrev jag att antingen så finns mörk materia eller så har vi inte begripit gravitationen till fullo, och som bekant står inte hela fysikerkåren oreserverat bakom teorin om mörk materia. Ty många forskare som nöter i sitt intellektuella utanförskap vill bli den som skjuter ned en stor etablerad och vedertagen teori. Kruxet med kosmologins standardmodell är att flera misslyckade försök att stjälpa den gjort att modellen stärkts ytterligare. Fysiker vill dessutom ge skenet av att det de håller på med är mycket, mycket svårt. Halvguden Leonard Susskind mannen som fick Stephen Hawking att veta hut berättar i senaste Sientific American om ett övertydligt exempel där han undervisade i en Quantum Mech-sfär som heter QCD. Ingen trodde att de skulle lyckas, att teori och arbete skulle bli framgångsrikt men i fallen om exempelvis multiversum eller mörk materia så beror det helt enkelt på att vi inte känner till något annat. Fysiker vill ge skenet av att det man pysslar med är svårt, eget och outsiderartat men det är alltså en attityd som uppgivet sammanfattas: "Men det finns ju inget annat".

Man vill alltså gärna tuta i sig att man kan ställa sig upp och påpeka att kejsaren är naken medan man i själva verket sitter man och syr hans kläder. Samtidigt är det värt att komma ihåg att man bör ha något på fötterna om man ska ge sig i kast med gravitationen där Einsten och Newton, fred över deras minnen, är profeter och frälsare. I takt med att dessa "Inconclusive" experiment publicerats i papper har dock något skett som inte jag tror de som bevakar forskningen är medvetna om: Istället för att teoretikerna blivit mer granskade med hälsosam skepsis så har de fått mer fritt spelrum. Det hela är något jag känner igen från politiken; När länder misslyckats med att införa fria marknader och annan liberal politik så tar inte liberalerna ansvar utan menar helt enkelt på att det måste införas mer och bättre av samma dos medicin, man har helt enkelt inte begripit den teori som de själva är experter på. Likadan kan fysiken vara.

Trots att man vill ge sken av intellektuell mångfacettism och nyanstänkande så slutar det hela ibland med ett svartvitt tavletänk. Om man nu ska studera något som helt enkelt inte låter sig ses med vanliga medel så bör man konstant ha noggrann självkritik och perspektiven kalibrerade. Du kan exempelvis inte se ett svart hål men du kan se dess fotavtryck men det är just med sådana indirekta observationer, med rymdens frågetecken och mörkerbäcken, du kan gå vilse. I fallen med mörk materia har man hittat lite rök utan eld, det var beräknat, men man har direkt börjat tillskriva alla anomalier i observationerna till mörk materia i den mån hela observationen kanske inte har med mörk materia att göra alls. Exempel:

I Sientific American eller i Morgan Freemans "Through the wormhole" menar man på att det starkaste beviset för mörk materia är det så kallade "silverbullet cluster". Det är två galaxer som kolliderat, där man kan se hur gas och damm följer något som ger gravitation vidare ut ur kollisionen vilket alltså är två machos som rykt ihop. Inga andra förklaringar tycks sökas. Man tittar gärna på hur ljus böjs på långt avstånd men hur ljus uppför sig när den kommer farandes genom rymdtid. verkar vara långt ifrån utrett med Einsten. En av NASA:s många astrofysiker, Julie McKennery, konstaterade nyligen att hög- och lågenergipartiklar som färdats över hela universum anländer samtidigt som att åka parallellslalom där den ene vallat med smält schweizerost.

Folk som följer kosmologins standardmodell programenligt har motståndare: Folk som forskar på kanten av kanten av fysiken - och detta är inga lysmaskar som predikar sina rants om och om igen tills ingen orkar lyssna. Joao Mageiju pekar exempelvis på att ljusets hastighetsbegränsning inte varit konstant vilket löst ett gammalt kosmologiskt surdegiskt problem lika väl som rådande nomenklatura eller varför inte Mordehai Milgroms modifierade gravitation som totalt förintar behovet av just mörk materia.

Få saker kan hjälpa så bra till att förklara vår fysiska verklighet som standardmodeller. De två jag varit inne på är kosmologins och partikelfysikens. Den ene är ett lapptäcke och den andra har en grundbult utan dess like. Dessa modeller är viktiga men man bör nog akta sig för att sätta för stor tilltro till forskare att göra något svårt begripit för gemene man. Einsteins underbara insikt om energi och materia ledde fram till världens mest kända ekvation, EMC2 och sedan honom har det funnits en önskan att förklara universums regelverk med en enda ekvation, gärna en rad och inte längre än tio centimeter. Einstein tillbringade resten av sitt liv med att jaga en sådan men även han var lite ställd över gravitationens egentliga natur.

Det kan vara så illa att vi kanske inte kan begripa verkligheten alls. Vi kan vara fångar i våra egna biologiska begränsningar och helt sakna den mentala arkitekturen att begripa vår omvärld. Mörk materia kan alltså vara helt fel men det innebär inte att det finns saker vi inte kan se eller begripa. Vi bör aldrig ge upp men ha en nykter inställning till att det inte finns någon mållinje, funktionell modell eller enkel ekvation. Utveckling är en resa och inte bara ett resmål men har vi någon rätt att få veta vad biljettpengar går till? De experiment jag listat har kostat skjortan och lite därtill. Det kommer självklart alltid finnas andra områden att lägga forskningspengar på men det är inom samma forskningsområde allokeringen framträder lite konstig. Av kostnaden att bygga CERN:s partikelaccelerator så har forskningen om fusion fått runt procent, och detta i en tid när såväl miljöproblem och energikriser duggar tätt.

Det som främst verkar tjäna som tecken på att vi inte kan begripa hela verkligheten är att studera de andra områden fysiken är på väg att bena upp. Multiversum, parallella universum, svarta hål och till sist M-teorin med sina elva dimensioner visar universums komplexitet samt våra begränsningar bortom allt tvivel. Parallella universum var en teori som Hugh Everett lanserade på mitten 50-talet och denna bemöttes på precis samma sätt du själv skulle bemöta någon som trädde in i lägenheten med höga knäuppdrag och pratade om att det finns fler universum än de du kan se. Hans första kollega och vän beskrev hans idé som "work of a raving lunatic". Detta torde ha varit allt men under slutet på 60-talet, när universitetsungdomar i USA börjat peta i annat än tobak i piporna, så fick hans teorier nytt liv och detta ledde fram till att vi nu har ett överflöd av förklaringar om parallella universum inom media.

"Physics tends to be dictated by fame and fashion. There are the gurus who dictate the direction in which new ideas grow"
- Michael Duff och allmänt tuff strängteoretiker

Det andra skälet är svenskt och heter Max Tegmark. Han anser att Everetts arbete var lika viktigt som Einsteins och han tycks ha svårt att prata om något annat - och pratar gör han. Av de dokumentärer som finns att ladda hem om parallella universum så förekommer Tegmark i 90 procent av dessa och här finns ytterligare ett problem inom fysiken eller rättare sagt de som bevakar den: Ett fåtal språkrör som lider av massmedial exhibitionism och strävar efter en enstämmig kör och position som debattdespåt.

Värst är Michu Kaku. Av de 30-tal dokumentärer jag laddat ned inom partikelfysik, kosmologi, astronomi, Einstein eller varför inte schweizisk psykvård så förekommer Kaku i 70 procent av dessa där han åker konståkning, kör turkosa sportbilar och dricker kaffe ur suspekta små koppar. Kaku tycks kunna en massa inom en större massa ämnen, varav en av hans favoriter är att knyta ihop sience fiction med verklig forskning. Det räckte inte med att ge karln en egen programserie där han ska göra allt från att teleportera till färdas snabbare än ljuset hastighet i sin jakt på att knyta ihop sience fiction med fakta. Det är sorgligt. I den verklighet jag så innerligt vill veta mer om så finns det kanske en och annan fråga som är viktigare än hur fysiken/kosmologin framställs i media. Kanske det är en överreaktion men detta hittar man inte vart som helst. Det vore som att vara fotbollsintresserad och bara få lyssna på Erik Niva.

För om teorierna om mörk materia är fel, vem är det då som ska riva upp den? Kaku, Tegmark eller andra forskare som stuckit ut nacken och gjort detta till en medial industri? Folks som har mörk materia som leverbröd? Nej, det är den yngre generationen vi får lita på. De brukar knuffa undan det gamla vedertagna och vara kaxiga nog att lyckas då och då.

Fysikfältet har dock fältherrar av högaste klass.

Nobelpristagaren Steven Weinberg, mannen som var med och bildade partikelfysikens standardmodell, är en av få som anser att kommunikation mellan forskarfältet och allmänheten är viktigt. "Får vi en underliggande förståelse om vår verklighet och natur kommer denna "percolate" ut i samhället" säger han i en blaska. Weinberg är absolut en av de människor som vi behöver se mer av. Han färdas obehindrat genom traditionell fysik och de nya domänerna och dessutom med ett underhållande och lättbegripligt språk där överdrifter undviks. Leonard Susskind som jag nämnde tidigare är en av stringteorins skapare och har även löst den helt omöjliga Hawking-paradoxen om svarta hål med något så abstrakt som den holografiska principen. Han tvivlar i dag på att vi någonsin kommer att begripa hela verkligheten.

Det är dock inte samma sak som att sluta försöka. Ett paradigmskifte kommer och det kommer snart men det innebär inte att vi erhåller en ny klarhet. Det kan innebära att mörkrets väg bara fortsätter.

Rakt ned i abyssen.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 21 sep 2011 09:26