Yttrandefriheten viktigare än lagen om ärekränkning

På en industri där jag arbetade en gång fanns det en karl, i övre medelåldern, som var allmänt bitter, arg och vrång emot alla. Det vill säga, från företagsledningen ner till oss arbetskamrater på "golvet". Mannen hyste dessutom ett djupt förakt emot invandrare och en kväll drabbade han samman med en man från forna Jugoslavien. Ett verkligt praktgräll uppstod och dagen därpå gick den bittre mannen in till personalchefen och deklarerade: att han inte KAN eller VILL arbeta tillsammans med invandrare… När detta kom till kännedom bland oss andra i produktionen, väcktes givetvis starka känslor: Mannen framstod för de flesta som en rasist, för delgivandet. Å ena sidan kan man alltid - om man VILL - välja att tolka mannen utifrån sitt krav som rasist. Å andra sidan, kan man vara sansad, klok och lyhörd och ställa frågor i neutral och vänlig ton, till en sådan här människa och be vederbörande utveckla orsaken till detta krav. Jag betraktade honom aldrig som rasist, för varje människa måste - för att inte säga SKA - ha rätt att yttra sin åsikt utan att bli stämplad varken som det ena eller andra.

Jag erinrade mig händelsen, när jag förra veckan med spänning följde debatten om det omtalade näthatet och om de stora tidningars förbud mot anonyma kommentarsinlägg på nyhetssajterna, vars orsak ska vara alltför grova tillmälen. Det finns en klar och tydlig likhet mellan denna handling, för att motverka den onda högerextremismen, terrorismen och främlingsfientligheten, med samma tidningars ageranden hösten 1999. Efter två uppmärksammade dåd gjorda av högerextremister: polismorden i Malexander och mordet på syndikalisten Björn Söderberg. Då beslöt sig chefredaktörerna för Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet för att publicera namn på samtliga högerextremister i de olika organisationerna. Det hela väckte, med rätta, debatt om huruvida de fyra tidningarna hade bevis för angivarnas skuld och om konkurrenterna bör "sjunga i kör"?

Yttrandefriheten är en negativ mänsklig rättighet och en stor del av demokratins fundamentala hörnstenar. Lagen om ärekränkning förutsätter - i grund och botten - en rättighet att kontrollera äran, hedern eller anseendet. Eftersom det inte finns någon absolut garanti mot att ett falskt rykte fortsätter, trots att den utsatte fått juridisk upprättelse blir lagen ytterst svår att upprätthålla och bör kastas på sophögen.

Det går inte att dra en klar gräns mellan rätten till yttrandefrihet och vad som bör betraktas som ärekränkning. Hos offentliga personer i diverse sammanhang, som politik, näringsliv och elitidrottsutövning ligger det ett stort allmänintresse i hur dessa utövar den egna moralen. Avslöjanden av dessas eventuella dubbelmoraliska livsstil kan i media - mer än lagen om ärekränkning - bidra till att de rätteligen tappar ansiktet.

Har däremot en bevisligen oskyldig människa utsatts för falsk ryktesspridning, som medfört en mängd allvarliga negativa konsekvenser - typ förlust av arbete, tvingats flytta till annan ort, skaffa hemlig adress och identitet - bör detta betraktas med större vikt som ärekränkning. Udden riktas då mot graden av negativa konsekvenser. Kan inget sådant styrkas vid den förmodade ryktesfloran, bör det inte räcka med att en människa upplevt eller känt sin ära kränkt. Känslor och upplevelser är alltid subjektiva och objektivt sett inte greppbara, därför blir de omöjliga att beivra lag utifrån. Däremot kan vi alltid konfronteras med varandra, via duelleranden och ge tillbaka med samma mynt: baktaleri om antagonisten, eller välja att rentvå oss själva från lögnen. I dagens moderna demokrati väger yttrandefriheten tyngre än lagen om ärekränkning som närmast förefaller som en illusion.

Av Yohannis Petersson 06 sep 2011 09:48