Primal Scream på Münchenbryggeriet en svettig glädjeyra

Det var i slutet av juli då jag såg två-tre affischer runt på Södermalm som annonserade "Primal Scream plays Screamdelica" på Münchenbryggeriet. Jag var å ena sidan förvånad och å andra sidan mycket, mycket glad. Som om jag vore en femtonåring jag var elva när lyssnade skivan för första gången sprang jag tillbaka hem för att kolla om det fanns några biljetter kvar, nästan i panik eftersom jag visste hur det varit i London. De som jag kontaktade på Münchenbryggeriet visste egentligen inte vilka de var och dessutom frågade de om jag var säkert på att ett band som kallas Primal Scream skulle spela där. Situationen var lite förvirrande. Ändå, fyra veckor senare blev det dags att med biljett i handen bli insläppt.

Jag måste erkänna att jag var lite rädd att de skulle vara föråldrat gäng musiker som klev upp på scenen för att spela sina minnesvärda låtar och att allt skulle förvandlas till något sorts fetischistiskt minne av det förflutna.

Förbandet Little Barrie är Primal Screams gitarrist Barry Cadogans projekt. Trots en nästan inkompetent trummis, som inte kunde skilja mellan ett trumset och en kelvinator, har bandet levererat bra och mycket rytmiska låtar som stilmässigt skulle kunna placeras mellan Jeff Beck Group och The Yardbirds.

Det följande händelseförloppet var ett fascinerande mysterium – när Primal Scream klev upp på scenen började publiken överreagera, särskilt de första raderna som under hela konserten var aningen för vilda. Det var en och en halv timme ultra-glädje som spridit sig i salen, trots att det kändes obegripligt kort. Bandet, med Bobby Gillespie i spetsen, gav sig verkligen hän och man kunde tydligt se att de inte bara var duktiga musiker, de undvek också att hamna i en nostalgifetischistisk ond cirkel. Allt från "Movin on Up" till den dansanta "Dont fight it, feel it" och den hypnotiska "Slip inside this house", genom transcendentala stunder med "Higher than Sun" och den acida, lena och nästan känslo-oroande "Inner Flight", allt var utmärkt och mycket njutbart. Men allt förändrade sig med "Loaded", som förmodligen var höjdpunkten under kvällen och förvandlade publiken i en glädjefylld tumultartad massa. Konserten slutade med en tidlös överrepresentation av "Rocks" som blev ännu bättre, ännu hårdare, ännu mer dansant i jämförelse med eventuella personliga föreställningar.

Det var länge sedan jag under en konsert blivit så blöt, dels på grund av svett orsakad av frenetisk dans och dels på grund av mina många grannars öl som oundvikligt flödade under hela kvällen. Och nästan döv – dock, oerhört glad och med otroligt mycket glädjeadrenalin i kroppen.

I slutändan kändes det verkligen som att vi alla blev ett.

Av Giuseppe Di Lecce 31 aug 2011 09:07