Vandaliska dikter #7

Sångmö, berätta nu. Du som har hjälpt mig så här långt,
Vilka var sönerna skilda av fädernejord och förfäder?
Varifrån samlades myllret som vandrade all världens gång, då?
Vem skulle minnas alla barbarernas flyttade stammar?
Vem skulle anteckna namnet på varje smågren och utskott?
Inte vill hemlandets gravstenar vandrarnas minne bevara.
Inte kan vägkorsen spara förbrytarnas bragder, de heller.
Hemlösa, plågade själar, som ville förändra sin levnad,
Alla som drömde om frihet, alla som flydde från döden,
Alla som blev upp i halsen förmätna på gamla omdömen,
Mäktar jag ej återkalla till livet, så om jag ägde
Tusende tungor i munnen, kejsarens gunst, som Vergilius.

Oemotståndligt är människans törst efter okända marker.
Drivna av rykten som spreds om Afrikas rika provinser,
Vänder vandalerna trånande ögon bortemot söder,
Stannar vid Herakles stoder, kastar sin blick över havet.
Härliga, smyckade skepp gungar på vågor i hamnen.
Kustremsan bjuder ej mycket vistelseplats åt barbarer,
Romarnas mäktiga flotta är redo att föra dem över.
Många är redan ombord nu. Vid relingen står de och stampar.
Ännu fler väntar på piren att färdas på havets vågberg, att
Vaggas i dyningar, mellan Europa och Afrikas kanter.
En sak bör sägas i förväg: är inte hasdíngerna bara
Stimmet som trotsar gränshavet i jakt efter utsökta bitar,
Jagade alla i sin tur av grymma blodtörstiga rovdjur.

Lätt kan man spåra silínger i vimlet hastíngernas bröder.
Strax efter dem syns allanerna överge kusten.
De som blev kvar efter avseglingsdagen,"den stora"
Tvingades kriga mot Attilas hunner, av kejsaren Aetis,
Trots deras vanliga stamsympati med den fruktade hären.
Platsen för drabbningen kallas idag Katalaniska fälten
Se’n är det dags för suéber att göra sitt intåg på stranden:
Tappra och stolta förkämpar finns knappt på vårt jord.
Ända från Donaris dalgångar höll de hastingerna sällskap.
Modiga franker, de också, blandas i massornas vimmel:
Stridslystna fiender var de på Galliens bördiga marker;
Fredliga vandringsmän verkar de vara vid Herakles stoder.

Ihärdigt bankade världshavets vågor i fastlandets portar,
Länk efter länk rycktes från Andalusiens urgamla fäste.

Otåligt störtar en hop bagaúder mot steniga stränder,
Ätt som bebodde en trakt med ett ärorikt namn: Armorica!
Städerna deras var fulla av köpmän och guldsmeder rika,
Murare, hantverk- och krukmakare kända i hela distrikten.
Romarna kallar dem alla rebeller, en bunt kriminella -
Orsaken är, utan tvekan, befolkningens hårda motstånd.
Många av dessa förföljda och pinade människosöner
Valde att lämna sitt land, framför livet i träldomens bojor.

Klungan som senare anländer hälsar man som ripuáner.
Mycket har de under årens förlopp fått stå ut med:
Bortdrivna, alla från bördiga Gallien av Roms Julianus,
Kungarna deras blev levande föda för halvsvultna pantrar.
Även de råa herulerna jagades bort från provinsen -
Romerska trupper fördrev dem till skamlig reträtt och besinning.
Andra germanska kusiner vill snarare undvika dem på
Grund av bland annat förkastliga människoblot de bedriver.
Uppifrån kullarna närmar sig skeppen en hord allemaner.
Svunna och glömda är lyckliga åren då deras förfäder
Brukade riva imperiets Dekumatåker med plogen.
Romarnas kejsare, Julianus, fördrev dem ur riket
Somliga söker nu lyckan långt borta på Afrikas nejder.

Chatterna följer som närmaste grannar på resan. Av många
Anses de uppträda lite för fint, för att vara germaner:
Utvalda dugliga män ställer de i sin spets och betraktar
Människans lycka som någonting högst tvivelaktigt.
Även chaúkernas släkte åtnjuter stor hörsamhet bland
Andra germaner. De undviker gärna att inleda strid och
Orsakar ingen förlust eller sorg genom plundringståg heller.
Bortifrån skogsdunklet ljuder cherúsernas livliga röster.
Sida vid sida med fredliga chatter förkovrades de i
Långvarig sämja. Främmande ättlingar frågar sig därför:
Vad var det som manade dessa bortskämda likar iväg:
Lusten till äventyr kanske, det lovande skummande havet?
Våg efter våg, flyr de bort från Iberiens sargade stränder.

Uppifrån höjderna hörs nu ett dån och ett oerhört skrammel.
De som beter sig så hotfullt är farliga, vilda bruktúrer:
Romarfientligt folk hattat för sitt övermods skull.
Bra mycket bättre uppfostran uppvisar en spillra ubíer,
Rhenstranden var deras boplats, imperiets trogna vasaller -
Skälet för vilket de kallas av grannarna för agripíner.
Faktum att de valde lämna sin sömniga landsdel
Utgör en allvarlig dom mot alla som stannade hemma.
Högaktning sprider en skara beridna thürínger omkring sig:
Vida berömda i världen för sina förträffliga hästar.
Kortvarigt var deras rike, anlagt på Werra och Saale.
Skimrande dammskyar sprids när saxarnas härskaror nalkas.
Saxen är vapnet som särskiljer dessa germaner:
Eneggat korssvärd, så typiskt för deras utrustning.

Hungriga gräshoppor liknar barbarernas antal:
Svärmar av friser, chamárer, burgunder samt angler och kvader.
Vidare: hesar, narísker som är hermundernas grannar,
Fenier, vispier, carpier med, och ett par dulgubíner -
Alla med brinnande vilja att anrika Geiseriks styrkor.
Nu syns varínernas runda och glänsande sköldar i fjärran.
Inte så långt efter dem märks ett antal otäcka figurer:
Torftiga herdar i skrovliga, stinkande vargskinn omsvepta.
Viskningar frambringar vishet om packet: de är evagríer
Bortifrån främmande trakter, benämnda Panoniens slätter,
Kommer en ståtlig falang som svarar vid namnet viníler.
Skäggyxor bär dessa krigare och ett nyare namn: langobarder.
Långt fram i tiden skall de underkuva gepidernas rike,
Leda till slutliga segern av konungens Alboins stjärna.

Droppe för droppe förtunnas det närande blodet i ådror.

Märkliga kämpar mottar nu havsbrisens sälta i lungor.
Alla bär håret förvänt: i en knut är det samlat så skickligt
Ej för att finna sig kärestor kammar sueberna håret -
Skräck vill de injaga därmed i fiendens gapande ögon.
Sedan semnónerna visar sig nära vid Gibraltarsundet;
Vanligen har de sin boplats vid Baltikums frostiga stränder.
Talrikt förbund. Det kallas ibland suébernas herrar.

Klanen som snart dyker upp på den steniga stranden
Uppträder stolt. Arochinerna strider med vilddjurens iver -
Blodiga krigare, bergsbor beklädda med pälsar som björnar.
Lufsarnas välkända vrede är inte så farlig som deras.
Ända från avlånga Skandza har svearna ridandes kommit.
Beniga springare grenslar de. Präktigt är allihop klädda.
Övriga folkspiror som syns, ankomna från Hiperboréa:
Fervirer, vagothar, götar, vikgötar samt en och en annan
Finnveding. Hallíner, styvsinta västgötar, tjustbor, neméter, -
Några på hästarnas rygg, andra med påse på ryggen.
Alla med bröstkorgen uppfylld av hoppets gigantiska bälgar.

Av Daniel Onaca 30 aug 2011 16:11