Mobbningsdebatten bara en sommarkatt?

Mobbning och kränkande behandling i skolan innebär ett ständigt pågående tyst lidande för tusentals elever runt om i landet. Rädda Barnens undersökning ”Ung röst” bland 24 544 barn mellan 12 och 17 år våren 2011 visade bland annat att 7 procent eller 1 757 av de tillfrågade eleverna blivit mobbade det senaste halvåret. Vidare att 15 284 elever, det vill säga 91 procent av alla tillfrågade, tycker att Sverige borde göra mer för att stoppa mobbning. Alltför många vittnar också om frustrationen de känner när mobbningen trots åratal av diskussioner och metoder finns kvar runt om på våra skolor. Problemet med sensommarens diskussion om mobbning är att den riskerar att bli som en sommarkatt. Man håller i den ett tag och bryr sig, men släpper sedan när mobbningsfrågan drunknar i andra nyheter och skolvardagens bestyr. Däri ligger också ett grundläggande problem. Vi vet från forskning och erfarenhet att de skolor som lyckats med att bedriva ett effektivt arbete mot mobbning och kränkande behandling bland annat utmärker sig genom långsiktighet och uthållighet.

I skolverkets rapport ”På tal om mobbning och det som görs” lyfter man fram som en av de viktigaste framgångsfaktorerna ett långsiktigt, välförankrat värdegrundsarbete som involverar hela skolpersonalen och som leder till att man agerar konsekvent och uthålligt när mobbning upptäcks.

Under våren 2011 samtalade jag med Maria – rektor på en skola i Lerum som i skolverkets rapport utmärker sig genom att i stort sett vara fri från mobbning och kränkande behandling. Lerumskolan är en högst ordinär svensk skola. Kommunal, 220 elever i årskurserna förskoleklass till femman. Det som gör att skolan sticker ut är möjligtvis att man konsekvent sagt nej till olika anti-mobbningsprogram. Ändå har man lyckats. Svaret på hur är inte enkelt, utan det är många orsaker som bidragit till detta. Det viktigaste är att hela skolans personal gör sitt yttersta för att leva efter samma motto – ”alla gör”.

En kort och ganska enkel uppmaning som inom sig rymmer en hel del. Ett arbete med likabehandling och värdegrund som präglas av elevinflytande, vuxennärvaro, kontinuitet, uthållighet, organisatorisk stabilitet och ”hela skolan”-ansats. Man avsätter tid och plats för att involvera hela personalen och elever i en kontinuerlig diskussion kring värderingar, gemensamma regler och återkopplar till varandra kring sådant man ser och hör på lektionstid eller på i korridorerna. Visst är rektorn jätteviktig – men han eller hon kan inte lyckas ensam. Lärarna drar på sig gula jackor på rasterna och blir rastvärdar, agerar domare på bandy och fotbollsplanen och undviker att bara stå och hänga med de andra lärarna. Och ja, man fikar fortfarande. Däremot medger Maria att en del lärare varit missnöjda med att de nu får mindre tid att träffa andra lärare. Men det kanske är ett pris man som skola är beredd att betala? Det man vinner är fler vuxna som är närvarande och vinnarna är barnen som har någon att vända sig till. Huvudbudskapet kan nog inte bli tydligare.

Svenska skolor lägger idag ner mellan en och tre miljarder beroende på om man räknar bara direkta eller också indirekta kostnader på att köpa in externa program för att arbeta mot mobbning och kränkande behandling. En hel del av programmen gör stor nytta medan andra inte gör det. En av forskarna bakom skolverkets rapport berättade att en skola använt sju program samtidigt med dåligt resultat och stor förvirring för alla inblandade. Många program förblir externa och aldrig en del av skolans inre arbete eller ”ägda” av skolans personal.

Det är hög tid att vi bygger våra insatser mot mobbning och kränkande behandling på sådant som visat sig fungera och att vi vågar utgå från varje skolas unika förutsättningar snarare än att bara slaviskt följa en manual. Barn har en fundamental rätt till en trygg skola där de slipper bli mobbade och kränkta.

Av Henrik Dahl 25 aug 2011 11:15