De stora markägarna i Sverige

I min förra artikel är du själv? redovisade jag den absurda snedfördelning av mark som råder i världen, där en liten elit och några mer eller mindre feodala stater äger det mesta av jordens mark samtidigt som 85 procent av världens befolkning inte äger någon alls. I den här artikeln ska vi titta lite närmare på markägandet i Sverige.

Sveriges landareal ligger på 41 miljoner hektar och drygt hälften, 23 miljoner, utgörs av skog. Den största skogsägaren är statliga Sveaskog med 4,1 miljoner hektar, varav 3,1 miljoner produktiv, vilket är 14 procent av landets produktiva skogsmark. Svenska kyrkan äger 500 000 hektar. På 1900-talet koncentrerades det privata markägandet till ett fåtal storägare och idag ägs över hälften av landets skog av privatpersoner. Dominerande är företagen SCA, Bergvik och Holmen. De största markägarna utgörs indirekt via de bolag de kontrollerar, av de stora finansfamiljerna i Sverige, Wallenberg, Stenbeck, Lundberg och adelsätten Douglas.

Historikerna har till och från försökt inbilla oss att den svenska adeln varit rätt svag och haft lite att säga till om men sanningen är att den varit väldigt framgångsrik. Den svenska adelns historia går tillbaka till år 1280 då kung Magnus Birgersson hade ett möte med de ledande stormännen, vilket resulterade i Alsnö stadgar. Stormännen befriades från skatt och blev frälse mot att ställa krigare i kungens tjänst och fick en särställning genom att ge kungen råd och hjälp. Kungamakten vilade, med undantag av några få års envälde, ofta på adelns nåd. Adelns privilegier fanns kvar i hela 600 år till innan ståndsriksdagens avskaffande 1866.

När journalisten Björn af Kleen 2009 gjorde en kartläggning av adelns ställning i Sverige i boken "Jorden de ärvde", uppstod ett ramaskri bland överklassen och försök gjordes till och med att stoppa boken. På hans blogg kan man läsa en del av de hatbrev som flödat mot honom från noblessen efter publiceringen. I kraft av sitt namn, vilket inte är godkänt enligt Riddarhusets principer då namn inte kan ärvas på mammans sida, lyckades af Kleen få kontakt med och erhålla information inifrån den svenska adeln.

I första kapitlet skriver han:

"Jag hade ingen aning om att så många svenska adelsfamiljer fortfarande bor i slott och förvaltar sina förfäders jordar från 17-1800-talet, ägor man gifte sig till eller köpte när de fortfarande var skattefria. Boken spänner därför mellan en allmänt spridd uppfattning att lantadeln är ett fruset, fattigt gäng på fallrepet och upptäckten att de tvärtom är en seg, slug, rik, politiskt potent grupp framgångsrika lantbruksföretagare och äganderättslobbyister."

Han studerade lantmäteriets statistik över vilka som äger störst jordegendomar i mellan- och sydsverige och såg att adliga godsegendomar väldigt ofta toppade listorna. Studien visade att adeln söder om Dalarna äger mer än 400 000 hektar jord, en yta större än Gotland. Det visar sig dessutom att hälften av medlemmarna i Godsägarnas egen lobbyorganisation, Sveriges jordägarförbund, är adliga och att förbundet representerar cirka 750 000 hektar. "Jag fann detta fördelningspolitiskt fascinerande, då adeln bara utgör 2,5 promille av Sveriges befolkning", berättar Björn af Kleen.

I studien framgår även att det har varit en medveten strategi av Jordägarförbundet att synas så lite som möjligt i medier. Någon offentlig historiebeskrivning finns inte att tillgå och i pressarkiven hittar man inte mycket. I sina mediekampanjer samarbetar förbundet även med LRF som har liknande intressen och därför kan bistå med lämpliga "små eller mellanstora bönder som appelerar till genomsnittssvenskens idé om hur en bonde ska se ut, vanliga personer som kör traktor på 150 hektar och bor i rött trähus", avslöjar en tidigare utredare inom jordbrukspolitik.

Många av adelsgodsen är så kallad fideikommiss, vilket är en feodal kvarleva som innebär att äldste sonen, aldrig döttrarna, ärver allt. På så vis hålls jordegendomarna intakta, på bekostnad av den svenska arvsrätten och ibland även syskonsämja. Sverige avskaffade egentligen detta 1964 men lagen åsidosätts ständigt. Regeringen får konstanta förlängningsansökningar och studien visar att det är två huvudargument som dominerar. Det ena är att adeln påstår sig leva rätt fattigt och inte har råd att splittra egendomen, medan det andra är att man påstår att ett avskaffande hotar det svenska kulturarvet och att det därför ligger i det allmännas intresse att fideikommisset fortlever.

Vanligtvis "köper" regeringen dessa genomskinliga argument men af Kleen menar att adeln medvetet odlar myten om sin hotande undergång fast det i själva verket förhåller sig precis tvärtom. I jordarna ligger mångmiljonbelopp nergrävda, ingen behöver leva på marginalen om fideikommisset upphävs. Påståendet att fideikommisset skulle vara en del av det svenska kulturarvet visar sig inte heller stämma då den typen av storgodsdrift är historiska anomalier. "Det här är personer som har politisk, ekonomisk och social makt", berättade Björn af Kleen i en intervju på SVT.

Den svenska adeln utgör alltså 2,5 promille av vår befolkning men äger tillsammans flera hundratusen hektar. Dessutom har de rika godsägarna i Sverige har blivit ännu rikare tack vare Europas mest godsvänliga politik och avskaffandet av såväl förmögenhetsskatt som arvsskatt. De får miljoner i EU-stöd och slipper förmögenhetskatt. Ironiskt nog är det mycket tack vare "arbetarpartiet" Socialdemokraterna som adeln har kunnat bibehålla sin särställning i Sverige.

Socialdemokratin har historiskt sett varit mycket gynnsam mot godsägare. När andra europeiska lantaristokratier i början av 1900-talet utsattes för reformer och regeringar fördelade jord från adel till självägande bönder, lät socialdemokratin våra adelsmän vara i fred. Spåren märks ännu, vid 2000-talets början var Sverige och England de länder i EU som hade flest storjordbruk i kategorin god åkermark. Bakom statistiken göms kvarlevande adelsgods.

Demokrati och jämställdhet passar självklart inte ihop med fideikommissen eftersom den strider mot alla idéer om rättvisa i det moderna samhället och då inte minst den demokratiska arvslagstiftningen. En adlig uppfostran innebär enligt Björn af Kleen därför en så kallad paternalistisk pedagogik, eller om vi ska tala klarspråk: ett konsekvent orättvisetänkande.

När af Kleen förra året satt redo att göra sitt radioprogram som sommarpratare kom producenten in och förklarade att af Kleen inte får nämna några namn under programmet med hänvisning till att "det inte finns något allmänintresse" av att veta dem. Här kan ni lyssna på eller ladda ned poddradioversionen av Björn af Kleens sommarprogram plus bonusmaterial.

I boken "Den nya överklassen – Sveriges ekonomiska elit" skriver ekonomijournalisten Bengt Ericson om herrgårdar, privatskolor, kungajakter och slutna elitsällskap. Han beskriver också livsstilen hos allt fler finansvalpar och karriärister som suktar efter gräddans status, men även mindre "glamorösa" rikingar avhandlas och det kan vara intressant att jämföra dem med de förra. En utredning av Richard Wahlund, professor i ekonomisk psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm, visar exempelvis att småsparare oftast avskyr förluster mer än de älskar vinster och därför tenderar vänta in i det längsta med att sälja en förlustaktie.
Professor Wahlund förklarar att småsparare under en finanskris tenderar att ignorera utsagor om fortsatta kursfall, att lyssna mer om motsatsen hävdas, att underskatta sannolikheten att börsen fortsätter falla och överskatta sannolikheten att den kommer att stiga. Något som också bekräftas av Anders Anderson, tidigare chefredaktör på Privata Affärer:

"Svenska folket äger i princip två aktier Telia och Ericsson, som de aldrig tänkt sälja. När Ericsson rasade var det tvärtom många som köpte fler eftersom aktien gått så bra tidigare. Sen sjönk den ännu mer. Det finns en dålig förståelse för sambandet mellan vinst och chans."

Konsekvensen av det blir att nyrekryteringen till gruppen verkligt förmögna förblir sparsmakad, vilket dock inte hindrar att en hugad svans efter bästa förmåga försöker härma deras livsstil, något som även märks internationellt, berättar Ericson och hänvisar till boken "Frånsprungen - Hur ojämlikheten drabbar underklassen", av Professor Robert H Frank, specialiserad i beteendeekonomi. I den visar han hur amerikanska medelklassen köpt på sig allt större hus och bilar trots att de inte tjänar mer än för några decennier sedan. För att hålla sig flytande skuldsätter de sig i allt högre utsträckning, vilket är precis vad vi ser i Sverige också.

Samtidigt knäar allt fler länder under gigantiska skuldtak, högre arbetslöshet och mer misär. Om man ska tro Gerald Celente, berömd för sin lysande förmåga att analysera politik och ekonomi, kommer vi inte att se någon utjämning av orättvisorna i världen den närmaste tiden. Folk måste först vakna upp ur den manipulation de utsätts för. Här lägger Celente ut orden om vad som sker:




Källor:

feodal-epok_3764029.svd">Arvet från en förlorad feodal epok, SvD 7 november 2009

Vem äger skogen?, Skogsstyrelsen

Barnfattigdomen i Sverige ökar, SvD7 juni 2011

Av Michael Delavante 15 aug 2011 12:07