Från klassmärke till märklig trend

Tänk vad trenderna växlar. I min barndom var vi lite rädda för tatuerade gubbar – på 50-talet sågs inga tatueringar på kvinnor. Gamla sjömän som i fyllan i främmande hamn låtit tatuera in en fullriggare på bröstet eller ankaret med tro, hopp och kärlek på överarmen. Efter några decennier har skeppet fallit ihop till ett vrak med slokande master på slapp hud och tron och hoppet ser vissna ut och saknar trovärdighet. Då talade man om klassmärken, de som råkat tatuera sig smög med det, knäppte skjortan i halsen och rullade ner ärmarna.

I dag gäller "L. A. Ink", fancy stuff, glättig marknadsföring i media. Bilder var som helst på kroppen, att köpa för saftiga gage och timmar av plåga. Drakar och ormar kring armar och ben, som salig Taube uttryckte det redan på 1930-talet.

Det äckligaste i trendväg är väl ändå så kallad "piercing". Stålpinnar som sticker ut ur kinderna, ringar i näsan som herrgårdstjuren hemmavid. Unga damer i kassan på ICA med stålpinne i ögonhuden och ring genom underläppen stör mig så att jag går därifrån. Vem vet vad som droppar ur ingångshålets varböld? Brr.

Här min nya affärsidé:

"Ateljé Rubank hälsar er som ledsnat på grannlåten välkomna. Vi hyvlar av klottret med hud, hår och allt samt skruvar bort metallskrotet ur alla tänkbara kroppsdelar. Värktabletter i stora doser ingår givetvis i vård- och rehabiliteringslösningen. För att stärka psyket föreläser vi även i ämnet Varför försökte jag bygga om en trevlig prick som mig? Så anmäl er i receptionen hos Ateljé Rubank, gott folk. Vi hyvlar ner er till ordinarie storlek. Det blir inte billigt men den som vill vara fin får lida pin."

Av Lennart Lundwall 01 jul 2011 11:46