Vändningen

Ögat hade svårt att ta in mönstret med svarta och vita fält som blandades i en sällsam röra. På fötterna bar du dina slitna sandaler som jag gav dig på vår bröllopsresa 1982. Liggande på golvet hörde jag ekot av din röst rusa runt i hjärnan som en förvirrad själ från någon som tagit sitt liv. Ensam och rädd.

"Jag vill inte ha dig mer. Jag älskar en annan." Orden vägrades inträde i öronen och snurrade i luften som en hösttromb.
"Säg inget mer!" skrek jag och kände marken rämna under min liggande kropp. Ett helveteshål fyllt av flytande lava, och glödgad aska.
"Det är slut, fattar du inte det?" Ditt ansikte närmade sig mitt, och jag slog det hårt med handen där vigselringen satt hårt omsluten runt mitt finger.
"Jag... älskar ju dig..." Snyftande lade jag huvudet på din fot som var full av smuts från hennes stall där vårt barn fått ridlektioner.
"Vi kommer att ses ibland, Pia och jag har pratat redan."
Smärta... pilar av ilska som äter sig in i mitt kött... skalar av mig huden för att sedan fräta sönder den i syra.

Stammande med blodet dunkande i huvudet tittade jag på min älskade som studerade min gestalt med äckel i blicken.
"Du är vidrig, vet du det? En stinkande råtta. Alltför ful för att vistas bland vanliga människor" sade han och sparkade sig lös från mitt grepp.

Jag reste mig upp, satte händerna i sidorna och hämtade kraft från diafragman.
"Jag älskar dig!" Skriket ekar ut i hallen, och jag ser vår dotter stå lutad mot dörrkarmen med ett leende.
"Men inte jag dig. Egentligen har jag aldrig känt så för dig. Du var en biljett till Sverige, inget annat."

Smärtan strålar ut i alla delar av kroppen, delar mig mitt itu och drar tunna kärl ur hjärtat. Viskande studerade jag Alios mörka lockiga hår med gråa stråk, och den raka näsan som var ett arv från hans pappa som vilade i jorden under gårdens stora ek.
"Varför?" siskade jag, "varför nu?"
"Ödet... vad vet jag? Lotta är allt jag drömt om. En glad, sprallig tjej, inte alls lika allvarlig och tråkig som du. Ja Lena...det är faktiskt så det är. Med dig är livet torrt och ofärgat. Dina största upplevelser hittar du i böcker... inte i livet nu."

Smärta... tanken på tabletterna jag förvarat en längre tid längst bak i badrumsskåpet får mig att le. Plötsligt vill jag att han skall lämna mig ifred. Samtidigt vill jag ha honom nära och insupa hans doft. Känna den sträva mansdoften blandas med aftershaven jag och Pia tagit med oss när vi återvände från Kreta där vi haft en underbar tid med Alios släkt.

"Jag vill ha en kram... snälla..." Jag låter som en gnällig hundvalp som nyss fått ett nytt hem.
"En... liten... bara." Viskningen hörs knappt, och jag ser Pia komma mot oss. Hon är rödmosig och jag ser att hon gråtit. Mina utsträckta händer sjunker sakta. Pia rusar in i min famn och håller mig hårt, hårt.
"Jag visste inget mamma, jag svär. Jag hade ingen aning vad som skedde." Min lilla trettonåring plutar med munnen, och trots det ledsna ansiktet ser jag skönheten lysa igenom. Bruna pepparkaksbruna ögon varvas med blonda slingor och ständigt solbrun hud.
"Jag visste inget, jag svär. Jag... jag... jag älskar dig."
Mina armar slingrar sig in i hennes och värmen från min lilla dotters nyutslagna kropp värmer min som skakande gör allt för att inte däcka ihop.
"Gå då! Stick!" Mina ord är hetsiga, och begäret efter honom är utbytt till glödgat hat. En röd gardin är neddragen för mina ögon, och jag vill att han försvinner ur min åsyn.
"Hörde du inte vad jag sade? Stick! Gå till din hora. Men kom ihåg en sak Alio... det finns ingen väg tillbaka om du går. Du är en skam för ditt kön, och jag hoppas innerligt att du en dag inser hur fel du behandlat mig... och Pia." Lägger jag till och håller min dotters hand så hårt att hon kvider av obehag.
"Jag..." säger Alio osäkert och söker Pias blick.
"Jag skall inte säga att jag hatar dig, men..." Min röst tystnar och jag tittar ut genom köksfönstret där vår underbara trädgård ståtar med blommande körsbärsträd, och rosor som knoppar.

Pia stiger fram mot honom och vänder hans kropp mot ytterdörren. "Lämna min mamma ifred. Du är inte min pappa mer. Lögnare klarar vi oss utan." Hennes röst är tjock. "Jag älskade dig pappa, älskade dig så mycket..."
Alios öppnar ytterdörren, greppar bilnycklarna och går ut.
"Förlåt... jag..." Han böjer huvudet ned mot bröstet fortfarande med ryggen mot oss.
"Gå då!" Pia knuffar ut honom och drar igen dörren, sedan vänder hon sig mot mig.
"Gråt inte mamma. Det är över nu."

Av Anitha Östlund Meijer 22 jun 2011 15:11