sourze.se

Skolan måste låta hjärnforskning påverka dess verksamhet

Läs Torkel Klingbergs bok "Den lärande hjärnan", den visar, på ett oerhört underhållande sätt, på nödvändigheten av att pedagogisk forskning och forskning om hjärnan, samordnas innan nya rön börjar påverka skolans praktiska arbete.

Torkel Klingberg
Den lärande hjärnan
Natur & Kultur
Utgivningsår: 2011


På omslaget till Torkel Klingbergs bok "Den lärande hjärnan" skriver Hugo Lagerkrantz, professor vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm, "Den här boken bör läsas av alla föräldrar och vara obligatorisk för lärare, skolpolitiker, socialarbetare, poliser och domare i ungdomsmål." Det är en kanonidé, känner jag, efter att själv ha läst boken. Klingberg, själv professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska Institutet, har gjort det beundransvärda att, i ett extremt komplicerat ämne, skriva en bok som vem som helst förstår. Boken sammanfattar var mänskligheten befinner sig idag vad gäller kunskap om hur hjärnan fungerar, hur den utvecklas under en människas cirka 25 första levnadsår, hur man logiskt kan förklara varför ungdomar och unga vuxna utsätter sig för mer risker än barn och vuxna, hur det är lika naturligt att olika individers hjärnor har fysiska skillnader som att olika individers andra kroppsdelar skiljer sig åt och hur centralt det så kallade arbetsminnet är för inlärning och att det kan vara relativt dåligt samtidigt som långtidsminnet är hur bra som helst. Klingberg redovisar tester som visar att det går att påverka och utveckla hjärnans inlärningskapacitet med rätt träning och genom ett erbjuda en individ en omvårdande miljö. Han redovisar till och med forskningsresultat som visar att det går att påverka arvsanlagen så att en person som fått träning och livskvalitet som påverkat inlärningskapaciteten till det bättre, kan föra den kapaciteten vidare till sina barn! Helt fantastiskt. Hallå! Har Jan Björklund läst den här boken?

Nej, just det, han bygger ju sin utbildningspolitik på sin högst egna personliga romantiska föreställning om att det var bättre förr och att vi ska tillbaka till att rabbla floder och franska verb, få kvarsittning när vi skolkar etc. Vad sakkunniga remissinstanser tycker om hans förslag är ju oväsentligt, han kör ju sitt eget race.

Jag är personligen extra intresserad av det här ämnet; människors skolgång och inlärning. Jag tycker att det är absurt att vi vuxna organiserar en miljö för våra barn, den så kallade skolan, som leder till en inbördes rangordning, vilken ger de duktiga eleverna förbättrad självkänsla medan de mindre duktiga försätts i en negativ spiral vad gäller deras uppfattning om vad de har för värde i samhället. Torkel Klingberg ger flera exempel på hur människors förväntningar på dem påverkar deras uppvisade förmåga, t ex hur kvinnors förmåga försämras i ett sammanhang med många män på grund av den traditionella diskrimineringen av kvinnor visavi män. Klingberg beklagar sig i boken över att det råder i det närmaste vattentäta skott mellan forskningen om hjärnan och den om pedagogik. Det finns, enligt Klingberg, forskningsresultat sedan början av 1900-talet, som gäller än idag, och som visar på metoder att dramatiskt förbättra inlärning, men som hittills inte nått skolvärlden!

Torkel Klingberg verkar medvetet ha skrivit den är boken på ett lättillgängligt sätt, för att nå ut till en bredare krets än den som befolkar forskarvärlden, med hopp om att framtidens skola ska utnyttja mer lärdom från hjärnforskningen. Läs boken! För informationen i den vidare vid luncher och middagar, kafferaster och promenader. Och stöter ni på någon politiker som säger sig vara specialiserad på utbildningsfrågor, fråga henne eller honom vad hon eller han vet om förhållandet mellan kognitiv neurovetenskap och pedagogik. Fråga henne eller honom hur mycket hon eller han har funderat på hur hjärnforskning kan förbättra skolan.

För mig slår den här boken in öppna dörrar. Jag blir förbannad när jag tänker på att barn tvingas in i en miljö där de rangordnas från dummast till smartast - som om det vore deras fel att de har just vissa genetiska anlag och kommer från just en viss social miljö. Som jag ser det bör en modern skola ha som huvudprioritet, framför att lära ut saker, att ge maximal inspiration till alla enskilda elever, att lära sig saker. Med den filosofin är jag säker på att lärandet kommer naturligt och det är bevisligen vid naturligt lärande - när vi har inspiration att lära oss en viss sak - som vi lär oss saker bäst.

Många kommer anklaga mig för att förespråka en flumskola. Till dem vill jag säga att vi måste kunna ställa högre intellektuella krav på oss själva än att välja mellan disciplinskola och flumskola. Vi måste inse att skälet till att skolan ser ut som den gör är för att det är ett enkelt sätt att bedriva skola på och för att barnen och ungdomarna som är "kunder" i skolan, bara i begränsad utsträckning har förmåga att ställa krav på den tjänst de får.

Torkel Klingbergs inställning om att forskning om pedagogik och om hur hjärnan fungerar måste samordnas är ju självklar och flyttar samtidigt fokus, vad gäller individens inlärningskapacitet, från personen ifråga till dess hjärna. Vi måste klara av att skapa en miljö i skolan där man å ena sidan bejakar alla elever som personer, oavsett initial inlärningskapacitet, samtidigt som man tar sig an varje enskild individs unika inlärningsförutsättningar och ger maximal stimulans. Men grundläggande är att vi måste sluta att rangordna skolans elever efter deras inlärningskapacitet. Det måste vara möjligt att ge de elever, som har extra god initial inlärningskapacitet, stimulans utan att det sker på bekostnad av andra elever. Jag säger inte att det är en enkel uppgift, men att det är rimligt att vi utvecklar skolan åt det hållet. Just nu känns det inte som så är fallet.


Om författaren

Författare:
Carl Olof Schlyter

Om artikeln

Publicerad: 13 jun 2011 13:25

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: