Dags att tänka efter Jan Björklund

Jag vill uttrycka min empati för alla er lärare som just nu står inför läsårsavslutning med allt vad detta innebär, samtidigt som ni överöses med information och dokument angående nya betygskriterier och nya läroplaner med nya intentioner.

De nya läroplanerna, på alla nivåer, innebär ännu mer gränsöverskridande arbete mellan ämnen/kurser i sann entrprenörsanda. Detta är ett givande och viktigt arbetssätt i dagens samhälle, men mycket tidskrävande, bland annat för att det kräver ett stor givande och tagande i kommunikationen mellan lärare och elever som har mängder av kreativitet som skall bearbetas.

Då kommer utbildningsministern med krav om att skolk skall registreras för att studieresultaten sjunker. Jag undrar om Jan Björklund har funderat på varför barnen och ungdomarna skolkar. Kanske en tanke skulle kunna vara att eleverna inte hinner bli sedda av sina lärare idag. Detta på grund av att arbetsbelastningen är så stor för lärarna, trots att behovet för ungdomar och barn att bli sedda av lärare idag är jättestort, större än någonsin.

Elever har en kreativitet som vill ut, och som kan komma ut om omgivningen, i detta fall lärare, lyssnar och är beredda att tänka kreativt. Men den omgivning jag talar om har fler och fler andra uppdrag än de pedagogiska att fullfölja. Därför kan det redan nu vara svårt för lärarna att se den enskilda, unika individen, eleven, som de har framför sig. Det är inte konstigt att eleverna skolkar och resultaten sjunker.

Det kan inte vara lätt att vara lärare idag, när man skär ner antalet lärare ute i kommunerna och har fått lärarlegitimationen på hjärnan. En mängd lärare försvinner, och tid till det som Skolverket tycker på, som elevinflytande och elevmedverkan, vart tar den vägen?

Själv har jag undervisat i över 25 år utan legitimation och det har fungerat jättebra, men nu måste jag söka legitimation, ett papper, för att kunna arbeta vidare i detta yrke. Blir jag bättre lärare då?

När man läser de nya läroplanerna finns det många bra intentioner utifrån att vi lever 2011. Men utbildningsministern måste också inse att det är just 2011 som är elevernas verklighet och inte 1960-talet. Deras kreativitet är mycket större än hos elever vid nämnda tidpunkt, samtidigt som deras behov av hjälp med att förverkliga den kreativiteten ökar, i linje med Skolverkets intentioner. Då ökar också behovet av lärare som ser eleverna och som kan göra med än att bara vara pedagoger. Undrar hur den ekvationen skall gå ihop?

Av Ingrid Oscarsson Ling 13 maj 2011 11:03