Vilken människosyn står Alliansen för egentligen?

Det skrivs och debatteras som kanske aldrig förr i media om regeringens sjukförsäkrings- och arbetsmarknadspolitik. Särskilt mycket positivt har inte nått mina öron och ögon, utan temat är mest exempel på antagna misslyckade praktiska effekter av politiken ifråga. Det faktum att sådana här enstaka exempel, där en individ hamnar i kläm i systemet, råkar utgöra utmärkta möjligheter för lösnummerförsäljande medier att tjäna extra pengar, gör det nog rätt svårt för allmänheten att få en objektiv uppfattning om vad som är rätt och fel. Vill regeringen strö salt i såren på sjuka och svaga, så som det framstår i till exempel SVT och Aftonbladet, eller finns det logiska förklaringar till att det ibland blir fel, respektive kommersiella och politiska skäl till att till synes objektiva granskningar vinklas till regeringens nackdel? Jag tror på det senare, självklart vill inte regeringen någon något ont, det vore för övrigt en ganska korkat politisk strategi om man vill bli omvald vid nästa riksdagsval.

Låt oss titta på sjukförsäkringen: Sverige har legat dåligt till i en internationell jämförelse vad gäller långtidssjukskrivningar och förtidspensionering. Det är en bild som jag uppfattar som politiskt neutral och som torde ha legat till grund för regeringen Perssons uppdrag till Anna Hedborg att arbeta fram ett förslag om hur man skulle bryta den trenden och se till att de som kan återvänder till arbetsmarknaden. Nu försöker regeringen Reinfeldt göra samma sak. Vad är det för konstigt med det? Hur svårt är det att föreställa sig att man vid en längre sjukskrivning kommer in i en känsla av att inte längre tillhöra arbetsmarknaden, att inte kunna tillföra något och att man därför förväntar sig att fortsätta leva på bidrag och kanske till och med upplever det som ganska ångestladdat att känna sig tvungen att gå ut och leta jobb igen? Inte svårt alls, tycker jag. Till viss del baseras självklart ett läkarutlåtande också på en dialog med en patient, om hur hon eller han mår. Självklart finns det därmed en andel av de som är sjukskrivna som uttrycker att de mår dåligt, men som egentligen borde arbeta. Det är i det här läget som journalister som Janne Josefsson eller företrädare för oppositionen frågar sig "vad står det för för människosyn, att inte lita på en individ som säger att hon eller han är sjuk?" Någon borde fråga Janne Josefsson vad han själv står för för människosyn, som säkert tycker att en del av hans människovärde baseras på att man kan ställa krav på honom att han levererar, bidrar till samhället. Men Janne tycker alltså att en del människor i samhället inte förtjänar den respekten, eller?

Ja, det finns ett glapp nu, en "barnsjukdom" i det nya systemet som ska försöka bryta långtidssjukskrivnings- och förtidspensioneringstrenden. Läkarkåren och Försäkringskassans handläggare är osynkroniserade. "Blanketterna för de medicinska underlagen är krångliga och det FK-handläggare vill ha svar på ingår inte i det läkare normalt bedömer om sina patienter. Andra delar av det FK vill ha svar på är dessutom nästan omöjligt att svara på tex arbetssökande patienters arbetsförmåga i förhållande till hela den svenska arbetsmarknaden", svarar Svenska Läkarförbundets ordförande Marie Wedin när jag frågar henne varför Rikrevisionen har kommit fram till att över 70 procent av de medicinska utlåtandena som Försäkringskassan har att ta ställning till är undermåliga. Ok, man kan förstå att det har inneburit att människor har utförsäkrats som inte borde det och att det självklart är fel och ska rättas till, och det säger även socialförsäkringsminister Ulf Kristersson i sin artikel i DN den 11 april "Så här vill Alliansen förbättra sjukförsäkringen" där han i förslag nummer sex skriver:

"vi vill nu starta ett brett upplagt arbete, inriktat på att stärka förtroendet för hela kedjan av beslut i sjukförsäkringen. Detta gäller särskilt försäkringskassans samarbete med de sjukskrivande läkarna..."

Ok, Fas 3 och arbetsmarknadspolitiken: Antalet personer i den tredje och sista fasen före ett socialbidragsbaserat liv, Fas 3, är idag någonstans mellan 23 000 och 26 000, siffrorna varierar i olika medier. Det motsvarar cirka 0,5 procent av den del av svenska folket som arbetar, cirka 4,5 miljoner personer. Det är ingen avundsvärd situation de befinner sig i men frågan är hur låg den siffran går att få. Jag tittade på Uppdrag granskning om just Fas 3 häromveckan. Hela programupplägget gick ut på att visa att regeringen hade misslyckats i sin strävan att skapa en bättre situation för den grupp människor i samhället som den själv kritiserat vänsterblockets politik för att "förvara". Huvudkritiken gick i sak ut på, att personer som enligt Alliansen tidigare haft en meningslös sysselsättning nu gjorde exakt samma sak, men under ny rubrik – Fas 3 – och för lägre ersättning, att Fas 3-"jobb" var antingen allmänt meningslösa eller snarare riktiga tjänster som arbetsgivare kunde tjäna på att tillsätta under rubriken Fas 3.

Det görs ett stort nummer i det här programmet av att Arbetsförmedlingen internt gjort undersökningar som visar att det finns stora problem med Fas 3-jobben, att de ofta kan misstänkas vara riktiga jobb och att det "saknas adekvata kontroller för att säkerställa att hantering av Jobb- och utvecklingsgarantin, Fas 3, följer gällande regelverk", samtidigt som det avslöjas att det skickats ut instruktioner till chefer vid Arbetsförmedlingens kontor om att de ska säga till SVT att allt fungerar bra. Angeles Bermudez Svankvist, generaldirektör för Arbetsförmedlingen, gör en så pinsam intervju, där hon vägrar svara på varför de givit instruktioner om att ljuga för SVT, att jag har svårt att förstå hur hon kan fortsätta på sin post. Vem har medietränat henne?

Men en fråga som aldrig ställs till de medverkande personerna i Fas 3 i programmet är, "känner du att du har gjort tillräckligt själv för att påverka din situation eller känner du att du kunde gjort mer?" Det är inget konstigt beteende att "uppleva det som meningslöst" att försöka hitta ett jobb när man är i en situation motsvarande de som är i Fas 3-läget, och därför bli handlingsförlamad. "Det är ingen som vill ha en sådan som mig", säger skogsavverkaren i programmet. Känner man så är tröskeln hög för att ta sig i kragen och gå ut och påstå att man visst kan vara till nytta. Det är självklart ingen lätt situation han befinner sig i, men är det någon som eftersträvar ett samhälle där "jobb" serveras på fat oavsett om det finns en arbetsgivare som verkligen behöver "hjälp" och oavsett om du själv som arbetstagare är beredd att visa att du kan hjälpa till? Vad står det för för samhällssyn att tro på en arbetsmarknad där du blir "tilldelad" ett jobb? I Nordkorea är den nog gångbar.

Sist i Uppdrag Granskning om Fas 3 tar sig Janne Josefsson själv an arbetsmarknadsministern, Hillevi Engström, han antyder att regeringen har något att dölja genom att uppmärksamma tittarna på hur kort tid Josefsson tycker att de får till sitt förfogande för intervjun, han anklagar slarvigt och i förbifarten regeringen för att ha tagit bort saker som Fas 3-gruppen hade tillgång till tidigare – "praktik, starta-eget-bidrag och utbildning" – utan att informera tittarna om statistik vad gäller hur framgångsrika åtgärder under de rubrikerna har varit för samma grupp.

Och så lyckas han få in den provocerande frågan "vad är det för människosyn som ligger bakom?". Och med ens förstår jag att det inte är ett objektivt program jag tittar på, utan en granskning styrd av Janne Josefssons egen politiska agenda. Janne, låt mig påpeka att jag och alla andra svenska medborgare, oavsett vad de röstar på i politiska val, är med och betalar för din lön och produktionen av Uppdrag Granskning. Vill du framföra dina subjektiva synpunkter får du göra det när du själv blir intervjuad av någon eller i andra lägen där du agerar utanför ditt uppdrag av SVT.

Av Carl Olof Schlyter 11 maj 2011 13:31