Matilda – i privat vård

Matilda möter mina ögon, det glimtar snabbt till av igenkännande. Jag håller kvar hennes ögonkontakt och besvarar hennes leende. Hon ligger under ett ton av täcken och filtar, huden är skör och tunn. Jag möter en fantastisk vänlighet och gammal visdom i Matildas ögon och ser och rakt in i hela hennes ensamhet, lättnaden hon känner när jag lägger min hand mot hennes kind och torkar tårarna som rinner längs hennes ansikte. Hon sänder mig ett tandlöst leende, som om vi delar en hemlighet hon och jag.

I över en timme har jag hört henne ropa "hjälp, hjälp mig!" Jag springer snabbt förbi, stänger av mina sinnen och i mitt hjärta gör det ont, hon har en inga biståndstimmar som heter bemötande och samvaro för att stilla de inre plågoandar som river och sliter henne i stycken. Matilda har heller inga anhöriga som för hennes talan.

När Matilda tappade vikt blev tandprotesen för stor och maten mosades, efter ytterligare någon tid blev hennes kost flytande. Tandläkaren som kunde justera tandprotesen blev inte kontaktad för personalen som skulle göra detta förstod inte att det gick att rätta till.

Matildas granne Hulda har anhöriga, som är bråkiga och krävande och som klagar på allt. Huldas städning av lägenhet är viktig, egentligen är allt som handlar om henne viktigare än allting annat och en av orsakerna är att hon har fått beviljat mer tid från biståndshandläggaren och städningen är högprioriterad från den privata vårdgivaren. Den andra anledningen är hennes anhöriga. Som egentligen är den första och största anledningen. Huldas anhöriga ringer och skriker och bråkar om allt och hon betalar för några extra timmar som enkelt dras ner till 20 minuter av vår privata vårdgivare. För varje gång det kommer klagomål från dessa anhöriga blir det möte med personalgruppen som får en utskällning med diverse hot om repressalier. För felet ligger inte i verksamheten utan i den obeskrivligt "lata och odugliga" personalen, enligt cheferna. Det som händer är att det inte tillsätts mer personal utan ytterligare arbetsuppgifter läggs på omvårdnadspersonalen. Som mer städning, matlagning, med mera. Den personliga kontakten, som att ta en kopp kaffe tillsammans, är inget som ingår. Vi signerar listor skriver i kontaktböcker till anhöriga så att de kan se vem som gjort vad och när det blev gjort.

Misstroendet från anhöriga och gamla inför oss i personalgruppen växer och frodas i takt med att personalstyrkan minskar och kraven ökar. Lönen är en skam. Vården av äldre mäter inga höga opinionssiffror och väcker inga heta debatter från våra politiker. Ändå är den en diamantgruva för privat drift. Före all privatisering av äldrevården gick all vinst tillbaka till verksamheten och kunde på så sätt ge lite manna i form av utbildning och utveckling för personalen. Vilket i sin tur gav den gamle ett bemötande med högre kunskap och kompetens. Det räcker långt med empati men det minskar inte den fysiska smärtan och maran som heter ångest. Den värdighet som ska ges till alla i livets slutskede där vi ska möta och bemöta den döende och dess anhöriga kräver inlevelseförmåga, kunskap och kompetens.

Att arbeta med den gamla människan är heller ingen merit, det är inte högstatusyrke, för det ställs inga högre krav på adekvat utbildning. Ändå efterfrågas undersköterske- eller mentalskötarkompetens. Det ska vara tydligt att den privata vårdgivaren har utbildad personal. Men det räcker med några få, för utbildad personal bör få några kronor och ören mer i lön. Fast det får de inte alltid. Praktikanter och andra fyller ut tomrum lite här och där i det "osynliga" schemat, men enbart för att det krävs fler för att förflytta Martin från säng till rullstol och han behöver hjälp att få i sig maten, en mycket passande uppgift för praktikanten som inte vet vad hon eller han ska göra när Martin sätter i halsen och kan kvävas. Med lite tur vet handledaren vad som ska göras i den situationen. Under tiden som praktikanten är sysselsatt med matningen som tar minst en timme, har handledaren flera ärenden som ska utföras, för tid att sitta med vid denna matning finns egentligen inte, på pappret finns det men inte i vår verklighet. Protestera går inte, svaret som ges är att det är personalen som inte klarar jobbet och att det bara är att sluta om det inte passar. Kanske säger cheferna att du inte är lämplig för detta jobb.

Med angiverisystemet i form av avvikelserapporter som seglar ner på våra chefers bord kan en glömd soppåse kan få oanade konsekvenser, medan ett inkontinensskydd som inte har blivit bytt på ett dygn kan sjunka i glömska. Mediciner som av olika anledningar inte givits till den gamle tillrättavisas med pekpinnar. Hur ska den som fått uppgiften och delegeringen av medicin förstå hur viktig just den medicinen är för vårdtagaren när brister i kunskap, kompetens och språk har för stora proportioner? Visst alla får göra ett test innan de blir beviljade delegering, men den tar inte upp biverkningar, vad som ges mot vilken krämpa och så vidare.

Sextio miljarder är en summa som dyker upp på fler än ett ställe, sextio miljarder upplever jag är det maxbelopp våra politiker ger sitt godkännande för. Det är det beloppet vår äldre vård får nöja sig med. Det kan tyckas vara ofantligt mycket pengar men jag vill påstå att för kvalitet krävs mer än det dubbla. Vi kan höja skatten med tretton kronor på varje hundralapp, men det är knappast är rimligt. Vi har svartjobben som kostar oss skattebetalare ungefär sextio miljarder i undanhållen skatt och betalar våra kontrollanter, vi har otroligt många överskuldsatta människor och medan de skuldsatta aldrig bli skuldfria är kostnaderna för dessa mellan tummen och pekfingret cirka sextio miljarder.

Privata vårdgivare och inkassobolag är som två älskande, systemet är ungefär lika, många inkassobolag ligger offshore och vinsten för andras människors lidande hamnar i en ficka i ett land bortom Sveriges gränser. En del av våra privata vårdgivare ligger med sitt företag "buissnes gammal" i landet bortom oss. För båda dessa handlar det om vinst. Det är fult att tjäna pengar på andras människors lidande och det är vad som görs här. Systemet bjuder på det, våra folkvalda politiker har skapat möjligheter för dessa affärsmässiga herrar/kvinnor. Kommunerna tvingas lägga ut driften på anbud för anslagen minskar från staten i takt med att kostnaderna ökar då våra äldre lever längre och med ökad livslängd följer det en sjukare gamling. Detta kräver en helt annan omvårdnad vilket i sin tur borde leda till krav på utbildning, kunskap och kompetens.

Våra förutsättningar till att stå på egna ben och ekonomiskt klara oss själva varierar under vår livstid. Det är självklart att vi under en del av våra liv är beroende av andra, som när vi är nyfödda och när vi på grund av ålder behöver stöd och hjälp med olika ting, som den dagliga duschen som omvandlas till dusch varannan vecka på våra boenden för äldre. Kommunerna klarar inte sin uppgift på grund av att anslagen/pengarna från statskassan minskar i samma takt som kostnaderna ökar. Det som återstår är att lägga ut driften i privat regi, till minsta möjliga kostnad och med det följer av naturliga skäl kvantitet. Följden blir att personalen får ökad arbetsbörda och minskad arbetstid. Det synliga, som städning, går före hälsan och den medicinska omvårdnaden. De gamla, som i allra högsta grad är levande, unika människor som förtjänar att bemötas med respekt och ödmjukhet, blir o-levande. Den psykiska ohälsan blir större och tryggheten som Matilda känner under sina täcken och filtar med personal som pratar hennes språk försvinner i takt med att kraven minskar på utbildad personal. Lögnen om att vem som helst klarar jobbet med Matildor framhävs samtidigt som att arbetet som den utbildade undersköterskan/mentalskötaren utför negligeras.

Det stod i en av våra gratistidningar att en vårdbiträdeslön är 23 200 kronor i månaden. Det är ren fantasi, denna summa i grundlön är otrolig, var den finns och vilka som betalar den lönen skulle jag vilja veta. Jag vågar påstå att många utbildade undersköterskor och mentalskötare i äldrevården har långt kvar till denna lön.
De flesta av oss blir gamla och vad vi ger våra äldre i dag möts vi av själva den dagen vi kan behöva stöd och hjälp i vår vardag.

Matildas "hjälp, hjälp mig!" har tystnat, hon lämnade jordelivet ensam, ingen var där och höll hennes rynkiga smala hand, ingen fanns där för henne när hon lämnade oss. När jag kom in till henne och fann att hon gått till den eviga vilan blev jag frustrerad, arg och enormt ledsen. Samtidigt som jag unnade henne att få lämna denna plats. Jag önskar bara att hon hade sluppit dö ensam.

Den här artikeln har jag skrivit till all personal i äldrevården, där de flesta av oss vill göra så mycket mer, finnas där för våra äldre och jag tror att ingen kan älska så mycket som vi kan. Trots det möts vi sällan av bekräftelse eller uppmuntran från våra arbetsgivare eller våra folkvalda politiker. Det arbete vi utför betalas för i skamlön. Den dagen kommer då de som bestämmer blir gamla och de behöver den omvårdnad som bjuds i dag. För deras skull hoppas jag att innan det sker att de har läst denna artikel!


Jag vill tillägga att jag inte är helt säker på de siffror jag uppgett här men näst intill.

Av Maria Stensson 15 apr 2011 12:18