Sverige, ett trångsynt land, eller?

Med risk att överdriva något vill jag påstå att vi i Sverige är bäst på att kategorisera människor, lägga dem i olika fack och döma dem utifrån dessa. Det finns väl annars inget annat sätt att förstå människor på, eller?

Det är inte sällan jag får höra att jag är duktig för att jag kan tala "bra" svenska, trots att jag har levt halva mitt liv här. När jag först flyttade till Sverige var jag tretton år och det tog mig cirka ett år att lära mig språket, redan då fick jag höra "Men gud, va duktig du är! Du pratar jättebra svenska!". Då tog jag det förstås som en komplimang, det visade ju trots allt på att jag faktiskt hade lyckats bra med språket. Detta har jag fått höra år efter år och idag, 12 år senare, får jag fortfarande samma typ av reaktion och samma typer av "komplimanger", med den skillnaden att det inte längre känns som en komplimang utan snarare som en form av "kränkning". De som ger kommentarerna menar förstås väl och har självklart inte som syfte att kränka mig. Det jag undrar över är hur många år det ska ta innan jag ska slippa höra den kommentaren, att jag är duktig som efter att ha spenderat halva mitt liv här kan tala svenska! Borde det inte vara en självklarhet vid det här laget? Kommer jag fortfarande att få höra denna typ av kommentarer om tio, tjugo år? Det hela är ganska sorgligt, att man lägger så stort värde vid ens språkkunskaper.

Andra saker, som också kan upplevas som ganska tröttsamma, är tankar, reaktioner och kommentarer kring ens etniska bakgrund, nationalitet, kön, ålder, religion och trosuppfattning, samt andra grundfaktorer som endast utgör en liten del av det som gör människor till vad de är, men ändå väljer man oftast att utgå ifrån dessa faktorer för att placera människor i olika fack. Många gånger upplever jag det som att, ju mindre bakgrundsinformation jag ger till en person som inte känner mig, desto mer fokuserar den personen på att lära känna mig som person istället för att kategorisera mig. Däremot, så fort jag ger den minsta lilla bakgrundsinformationen om mig själv, får jag en stämpel på mig och då slipper min motpart engagera sig i att lära känna mig mer. Det finns ju trots allt ett fack för invandrare, ett annat för kvinnor, ett för 80-talister, ett för iranier och till och med ett för personer från mellanöstern, ett annat för muslimer vilket i dagsläget verkar ha hamnat i samma fack som de från mellanöstern och många andra fack som är fulla av information om hur en typisk person med just de bakgrundsfaktorerna är eller åtminstone bör vara, och då är det ganska självklart att man slipper engagera sig i vem idividen egentligen är. Visserligen är jag själv oftast likadan och kategoriserar andra lika mycket som de kategoriserar mig, och trots många försök att motarbeta detta finner jag mig själv fast i en ond cirkel där en större del av ansvaret ligger hos samhället i sig och inte hos oss som enskilda individer.

För inte så länge sedan blev Sverige kritiserat av FN och flera andra organisationer för att inte följa bestämmelserna i FN:s konventioner för mänskliga rättigheter. FN:s presschef, Pekka Johansson, menade då att "Det finns en bild av att Sverige ligger långt framme när det gäller mänskliga rättigheter. Det stämmer på vissa områden, men om man skrapar på ytan ser det annorlunda ut" Aftonbladet. Det är därmed just denna yta som döljer det som sker bakom kulisserna. Frågan är då om detta sätt att kategorisera människor blivit ett sätt att uttrycka ett dolt hat gentemot olika grupper av olika anledningar? En sak som jag onekligen är säker på är att det som är dolt är ohanterbart och omöjligt att lösa, och så länge Sverige väljer att leva i en liten box där den dessutom döljer sina tankar och känslor gentemot andra genom att konstant vara politisk korrekt kommer man att ha med trångsynta invånare att göra. Vi är visserligen på frammarsch mot bättre tider och utvecklingen sker mer eller mindre sakta men säkert. Den sker dock alldeles för sakta och vi behöver höja tempot något så att vi kan komma förbi dessa onödiga hinder som är skapta av inga andra än oss själva och för att kunna fokusera på de mer verkliga problemen vi står inför både inom och utanför Sverige, såsom fattigdom, korruption och människors grundläggande rättigheter runtom i världen. För egen del har jag slutat säga "tack" när någon tycker att jag är duktig på grund av mina språkkunskaper. Vill jag sluta höra de kommentarerna får jag helt enkelt kommentera tillbaka.

Av Mahta Behzadi 13 apr 2011 10:37