Rasretorik och solkiga sedlar

Personligen funderar jag över om hans tidsperspektiv varit omvänt i förhållande till NSDAP, hade han då inte bildligt talat burit en brun skjorta vid allsköns debatter? Nu är inte läget sådant, så jag tog kontakt med pressekreteraren vid Sveriges Riksbank, Susanne Meyer-Söderlind, i ärendet. Hon har bollat frågan vidare till riksbanksfullmäktige men eftersom jag inte orkar vänta på svar, så kommer här mina funderingar.

"Om Gud inte existerar, så är allt tillåtet". Denna nihilistiska tolkning gör Fjodor Dostojevski i boken Bröderna Karamazov. De flesta historiska människor som ansett sig inneha unika ledaregenskaper men som inte haft respekt för människoliv hade, även om de kanske inte läst boken, åtminstone slutsatsen gemensamt med nihilismen.

I dag har merparten av de respektlösa svårare att utöva sina "unika" ledaregenskaper, då FN:s grundläggande definition gällande mänskliga rättigheter är det enskilt mest översatta dokumentet i världen. Men det har funnits och finns undantag som helt frångått deklarationen, både före och efter att FN:s generalförsamling antog samt kungjorde de mänskliga rättigheterna 1948.

För mig känns denna "min funderande redogörelse" dubbelbottnad, då jag anser att fokus när det kommer till extremism och rasism bör ligga i nutiden. Historien snärjer dock även mig då man inte kan kringgå nazismens ideologier för att belysa och samtidigt förtydliga ett sammantaget grepp över begångna brott mot mänskligheten.

Hitlers män, statssekreteraren och inrikesministern Heinrich Luitpold Himmler samt Alfred Rosenberg, chefen inom Nationalsocialistiska Tyska Arbetarepartiet NSDAP, har lämnat så djupa spår efter sig, att dessa har obstruerat alla vedertagna debattregler.

För att skydda varje lands nationalkaraktär, har makthavare och historiker ställt egna dåd i skuggan av nazismens, nya likväl som gamla. I vardagligt språkbruk finner man det omvända, när man vill tillintetgöra en oliktänkande, är det inte sällan som denne kläs i brun skjorta oavsett sanningsgraden i påståendet. Kan denna simpla men effektiva taktik bero på att det är relativt lätt att argumentera mot rasism, men desto svårare att få den man argumenterar mot att acceptera de argument som används?

De västerländska skolböckerna tycks även ha mättats av nazismen och har därmed utelämnat de historiska personer som beskrivit sig som unika ledare. Genomgående har forna kolonialmakter riktat udden mot nazismen i historieböckerna, och i bästa fall bara ägnat en fotnot över egna missdåd. BBC har försökt ändra på rådande förhållande genom att presentera några av huvudfigurerna i ett lysande program om "Rasismens historia".

Där fick man bland annat vetskap om Belgiens kung Leopold II 1835-1909, vilken förvandlade Kongo till en privat stat och reducerade halva befolkningen på 10 år. Anmärkningsvärt var att kungen aldrig satte sin fot i Afrika, men vid ett besök i Sverige försökte han värva dugligt folk.

En av de som protesterade var den svenske missionären i Kongo, E V Sjöblom. För att undgå fängelsestraff tog han hjälp av europeiska tidningar samt kontaktade den belgiske socialdemokraten Emile Vandervelde, en kollega till Hjalmar Branting. Undertecknad återkommer till Vanderveldes kollega.

Kolonialmakternas gigant Storbritannien får också möjligheten att friska upp kunskaperna hos dagens studerande via BBC:s film. Pärlan bland kolonierna, Indien, styrdes 1873 av Viceroy Lord Lytton. Han ansågs i filmen utsätta miljontals indier för en konstgjord svält i arbetsläger, genom att förse moderlandet med vete och ris. Detta bidrog till närmare 30 miljoner dödsfall.

Dessa två namngivna samt alla övriga, var inte oomstridda. De hade sina förtrogna vilka haft en helt annan åsikt om respektive karaktärer och dåd. Lord Lytton har bland annat beskrivits som "en stor vän av Indien som försökte utöva fördragsamhet mot ursprungsbefolkningen, samtidigt som han skyddade den brittiska överhöghetens styre".

Därigenom ansågs han ha stor insikt i de revolutionära konsekvenserna av den brittiska imperialismen. Kung Leopold hade långt in på 1900-talet anhängare som använde epitetet "den ädle riksbyggaren", samtidigt som många andra kallade högheten "imperialismens schakal".

Jag vet! Ingressen skriker efter en återkoppling. Mestadels då det gäller granskning av svenska samhällsbyggare, makthavare och kulturpersonligheter, är de regler som förekommer oskrivna, men ytterst verksamma då det gäller att förminska transparensen. Är tystnaden rättesnöret som ger Riksbankens fullmäktige det enda verktyg som finns att tillgå, för att granska kända ansikten innan de trycks på våra sedlar?

I dagarna har Riksbanken presenterat motiven till bland annat den nya 200-kronors sedeln. Jag önskar att Hjalmar Branting varit kandidat. Mången skulle få en inblick i hur bankens fullmäktige funderat över just den giganten. En öppen debatt skulle åtminstone hjälpa nya partiledaren Juholt, då han i sitt riksdagsarbete väljer förebilder.

Jag är övertygad om att en öppen debatt gällande Hjalmar Brantings privata och politiska vandel skulle häva den självpåtagna censuren för all framtid. I den debatten kanske historiker även kunde belysa de personer som betytt betydligt mer för vårt land, än de som har antagits för att de varit "positiva".

För de läsare som ändå tvekar, Branting var en av de riksdagsmän som skrev under ett riksdagsbeslut för att upprätta Statens institut för rasbiologi 1921. Han hade insett "degenerations-faran" och anslutit sig till falangen inom "Svenska sällskapet för rashygien". Om nu inte detta skulle räcka så var Hjalmar Branting därutöver en av de stora ledarna som även hade specifika åsikter om kulturländernas stigande kostnader för improduktiva människor.

Om Riksbankens fullmäktige inte vill hörsamma, så vet vi ändå ungefär på vilken nivå ribban ligger. Vi kan ju redan betrakta Selma Lagerlöf, en annan nobelpristagare på tjugokronorssedeln. Även hon var en personlighet som uttalade sitt stöd för rasbiologiska institutet, och hon kommer i framtiden definitivt tillhöra samma galleri som "positiva" Ingmar Bergman.

Slutligen orkar ni med en allegori, en paradox, en varning och ett konstaterande?

Hjalmar Branting och Viktor Lennstrand nordens apostel för avkristning, var några av de som bildade den det antireligiösa föreningen "Utilistiska samfundet" 1888. De ansåg att polisen inte skulle skydda Gud och att religionen var den fria tankens och den goda moralens största fiende.

Paradoxen, den ledare för det folk som nära nog tillintetgjordes av nazisterna, kan åtminstone då det gäller retoriken likställas med nationalsocialisternas. Israels förste premiärminister David Ben-Gurion uttryckte i ett brev till sin son 1937, "we must expel Arabs and take their places", Oxford University Press, 1985. Han förtydligade sin inställning till det egna folket då han senare påvisade, "… there have been only two great peoples: the Greeks and the Jews. Perhaps the Greeks were even greater than the Jews, but now I can see no sign of that old greatness in the modern Greeks".

Visste han redan då att FN:s resolution skulle agera tandlöst i framtiden, då den enda som dömts för folkmord är Rwandas förre premiärminister Jean Kambanda?

Varningen: om Vladimir Putin vill bli större och vill bli kallad "Vladimir den store", kan detta bli en grogrund för ytterligare extremister. Både nazisternas Alfred Rosenberg och Israels David Ben-Gurion slog upp sina ljusblå för första gången i Tsarryssland.

Ett konstaterande: det är förmodligen bara att återgå till det gamla. Det att klä sig i rött och fortsätta debattera som tidigare. I den utstyrseln går det att bära huvudet högt och ha nationalekonomins produktionsfaktorer som grund för att utse alla andra klasser och oliktänkande som rasister utan rättslig påföljd.

Men det gäller att skynda, det börjar bli trångt i dagens förträngda debattrum,. Annat var det förr, då torgförde man åsikter öppet, även sånt som kunde rendera enbart vatten och bröd som spis.

Av Leif E Ström 11 apr 2011 11:12