Diskriminering egentlig orsak till hemlöshet

Genom olika kommunala insatser och åtgärder har det skapats en grupp av människor som tills helt nyligen gick under begreppet "hemlösa". Socialstyrelsens definition av hemlösa har sedan några år vidgats till att även innefatta människor som bor i andra hand, inneboende med flera vilket gör det svårt att tala om hemlösa som grupp. Staden skulle ha kunnat göra betydligt mycket mer om de hade haft klara riktlinjer. Det här är människor som åsidosätts systematisk vad gäller sjukvård, möjligheter att vistas på offentliga platser, hur de bemöts och så vidare. De har svårt att skaffa eller får inget Id-kort, inget körkort och de får inte ställa dig i bostadskö. De är förhindrade att hämta ut pengar på bank och Svensk kassa service. Hemlösa avvisas godtyckligt från offentliga platser med hjälp av poliser, ordningsvakter och väktare i olika vaktbolag.

Det står inskrivet i Sveriges regeringsform att varje människa skall ha rätt till en bostad och att ingen skall diskrimineras. Idag gäller inte något av detta för de mest utsatta. Vi tycks acceptera att det i dag finns över 20 000 hemlösa i Sverige. Ingen myndighet tycks ha förmågan att ta ansvar för att regeringsformen följs när det gäller detta. Däremot har det i stället skapats ett gigantiskt system av definitioner och inrättningar som i sin tur utgör en grund för att avgränsa vissa människor till den grupp som tidigare gick under socialstyrelsens definition av "hemlösa." Utifrån denna avgränsning har det därefter skapats åtgärder kring de avarter som avsaknaden av en egen bostad leder till. Här är några exempel på inrättningar och begrepp som det allmänna använder för att avgränsa denna grupp i Stockholm:

Vistelsebegreppet – hemlösa kan inte söka hjälp över stadsdelsgränserna.
Brukarråd för hemlösa – enheten för hemlösa
Ersta Sjukvård hospice för hemlösa
Stiftelsen hotellhem – boende för hemlösa
Råcksta – lågtröskelboende för hemlösa
Hållpunkt Maria – vård till hemlösa
Atle – Stödboende svårt psykiskt sjuka hemlösa
Medborgarkontor – för hemlösa
Olika ramavtal med hotellboende för hemlösa
Dessutom avsätter det allmänna medel till diverse frivilligorganisationer:
Convictus – mat till hemlösa
Stadsmissionen – mat till hemlösa
Ny Gemenskap – mat till hemlösa
Diverse härbärgen – sovplatser för hemlösa

Detta är en statligt sanktionerad avgränsning av människor som leder till ett diskriminerande förhållningssätt. Med stöd av denna sanktion kan sen tjänstemän och kvinnor inom kommun och landsting, SL, SJ, Gallerior, fastighetsägare och övrig befolkning utestänga individer som av olika anledningar hamnat i det som Socialstyrelsen hittills definierat som hemlöshet.

Men till skillnad från andra grupper som definierats i vår lagstiftning, homosexuella, funktionshindrade, etniska och religiösa minoriteter, så omfattas inte hemlösa av någon särskild lagstiftning som hindrar att "gruppen" diskrimineras.


Det goda exemplet

Det bör finnas ett alternativ i syfte att det lättare ska gå att leva upp till regeringsformen. Ett sådant alternativ skulle kunna vara att samla ihop ett stort antal människor som skulle kunna fungera som kontaktpersoner, stödpersoner, rådgivare med mera. Det bör vara personer från olika håll som på olika sätt kommit fram till att den rådande situation för hemlösa är en total katastrof. För en människa som hamnat i hemlöshet måste det primära vara att få ett hem. Ett hem utifrån vilket denne kan bygga upp en trygghet och en framtidstro. Ett hem som kan tjäna som grundtrygghet till den eventuella vård som denne i vissa fall behöver. Det här måste gälla alla människor, oavsett vilka problem de än har. De människor som ingår i detta stödjande nätverk bör ha en grundad insikt om denna prioritetsordning.


Varför?

Orsakerna till att en människa blir av med sin bostad kan vara många, men det ligger inte sällan en personlig tragedi i bakgrunden. Det kan vara skilsmässa, dödsfall eller arbetslöshet. Det kan också finnas saker som är svårare att peka på, som mobbing eller ett dåligt självförtroende. Det finns lika många anledningar till hemlöshet som det finns hemlösa. Oavsett leder ofta dessa anledningar till att en person som blir av med bostaden tappar omgivningens förtroende. Värdar, arbetsgivare, och andra överger dig. Så länge du har stöd av din omgivning kan du klara dig någorlunda men stödet försvinner oftast i takt med att vi andra inte orkar eller vill förstå. Det finns även oändliga anledningar till att vi överger, men ofta handlar det om rädsla och en känsla av vanmakt inför framtiden. Det kan även vara en känsla av att den som hamnat i beroende av dig inte gör rätt för sig. När vi förlorar greppet om situationen och de vänner som vi kanske efter en tids inneboende hos av naturliga skäl inte orkar längre hamnar vi ofta i ett tillstånd av skuld och självförakt. Dessutom känner man sig sviken. Frågor börjar hopa sig. Frågor som inte har några enkla svar. Skam och skuld blir till vrede. Många har behov att stilla och dämpa detta inre kaos med alkohol eller andra droger. Dock långt ifrån alla.

I den stund du kliver in på socialkontoret blir all din skam och all din maktlöshet under ritualiserade former "självvald". Ditt beroende av systemet blir i den här situationen oftast mycket kränkande. Där finns nämligen ett gigantiskt nätverk bestående av olika sorters organisationer som upprätthålls endast på grund av att du är utsatt.

Dina förhoppningar om att få hjälp tillbaka till ett fungerande liv och till ett eget hem grusas relativt omgående. Oerhört många vittnar om denna erfarenhet av det sociala. Dessutom har en skrämmande stor skara hemlösa erfarenheter av att när det någon gång har fungerat så är det just det sociala som ofta slår undan benen för dem genom uteblivna hyror och insatser som snarare stjälper än hjälper. Det mesta sker utifrån rigida regelverk och maktfullkomliga attityder. Det som saknas är en grundinställning om att alla människor har rätt till en egen bostad.

På ett plan är vi alla delaktiga till att detta får pågå eftersom vi inte kliver fram som medmänniskor när vi ser att någon hamnat utanför. Förutom den skuld som vi någonstans känner inom oss borde vi kanske fråga oss om inte detta kollektiva svek i sig skapar ett omänskligt samhällsklimat, om inte detta kan bidra till att avståndet bara blir större och större mellan oss alla. Vad händer med oss människor när vi låter någon annan ligga och dö på gatan? Trots att vi har sjukvård och socialtjänst så vet vi att detta sker. Trots att vi har politiker som beslutar om viktiga frågor så står en stor del av våra medborgare helt utanför.

Fler och fler röster talar utifrån tankar om att detta på något sätt skulle vara inbyggt i vårt system, som ett sätt att hetsa den arbetande delen av befolkningen. Medvetet eller omedvetet. Andra säger att detta är ett naturligt led i vårt konkurrensinriktade samhälle. "Människor har alltid slagits ut och så kommer det alltid att vara". Samtidigt talar vi oss varma för viktiga värden som demokrati och allas lika värde, vi inrättar myndigheter som ska kämpa mot diskriminering, vi skaffar oss ställföreträdande avlönade representanter som på pappret och utåt sett förväntas förvalta vårt gemensamma ansvar. Inget händer. Det pratas och utreds utan att den som är hemlös blir mindre hemlös.

Det skulle behövas ett gemensamt stöd som det idag saknas former för. Ett stöd som utgår från en odelad vilja att värna dessa grundläggande demokratiska värden. För alla, oavsett hur individen ser ut eller beter sig, vad de harm för meriter eller förmågor. Ett stöd som inte är knutet till något eller några konkurrerande religiösa, politiska eller ekonomiska särintressen.

Av Rolf Nilsson 24 mar 2011 09:42