Marknadens idé: att uppfinna hjulet på nytt

En viktig byggsten i det senmoderna projektet har varit det som kallas kreativ förstörelse. Nationalekonomen Joseph Schumpeter myntade termen på 40-talet. Förenklat sett ringar den in skapandet av något nytt som anses överlägset sina föregångare, som därmed går under.

Historiskt sett har förändringar skett då något fungerat dåligt eller då något verkligt nyttigt har skapats. Hjulet, plogen, sågen, bössan, boktryckarkonsten och telefonen är saker som underlättat vardagslivet. Samtidigt har ett förutsägbart och hyggligt beteende bevarats mellan människor. En storslaget exempel är Titanic där alla visste vad man skulle göra när katastrofen kom. Kvinnor och barn först i livbåtarna, männen sist. Överlag rådde en lugn och behärskad stämning hos de inblandade. 80 år senare rådde ett diametralt motsatt scenario när Estonia sjönk. Då gällde panik och rädda sig den som kan. Denna själviskhet är en följd av den extrema individualism och impulsiva förändringsiver som odlats av modernismen.

Förr gällde att förändringar bör vägledas av försiktighet. Gräset är inte grönare på andra sidan ån.

Modernismens anhängare hänger sig istället ofta just åt förändringsivern. Fungerande normer har kastats på ända utan ersättas av något bättre. På det materiella planet, där kreativ förstörelse verkar, är förändringen ofta skenbar. I stora drag går den ut på att man uppfinner hjulet på nytt.

Belysande är grön såpa och vanligt vatten som fungerar utmärkt för rengöring av det mesta i hemmen. Det är naturvänligt och biologiskt nedbrytbart. Billigt är det också. Ändå är butikerna fulla av produkter som påstås vara bättre än sina konkurrenter. Vanligtvis innehåller de farliga kemikalier och de är ofta dyrare än den ursprungliga "konkurrenten" grön såpa.

Ett annat exempel på kreativ förstörelse är nanotekniken, den senaste trenden inom i stort sett alla verksamheter. På forskningsnivå handlar tekniken om att sammanfoga atommolekyler till komplexa strukturer. Dessa är så små att de kan ta sig in i blodomloppet och hjärnbarriären. Tekniken kan användas på ett nyttigt sätt. Så har cancerforskningen skapat strukturer som tar sig in i cellerna och motverkar tumören. Inom industrin kan man tillverka material som är tusen gånger starkare än vanligt stål. Möjligheterna med nanotekniken är oändliga. Dessutom ger den ger inga miljögifter i tillverkningsstadiet.

Däremot vet man väldigt lite om riskerna för hälsan och miljön. Statens medicin-etiska råd anser att det krävs mer forskning och en bred etisk diskussion innan marknaden tar sig an nanoprodukter; behovet är, skriver de fyra i rådet, "akut" Dagens Industri,
Debatt 18/2 2011. Europakommissionen rekommenderade 2008 medlemsländerna att nanoteknikforskningen ska vara etik och säker, bidra till hållbar utveckling och baseras på försiktighetsprincipen.

Trots detta översvämmas marknaden just nu av nanoteknik. Den används i kläder tandkräm, rengöringsprodukter osv. Den sägs vara bättre än sina föregångare på att ta bort smuts eller ge klädesplagg en angenäm yta.

Kanske är det så. Men till skillnad från grön såpa och vatten och andra hälso- och miljövänliga produkter, vet man alltså föga om riskerna med nanotekniken.

Att tillsätta nano i mycket av det som tidigare fungerat bra och varit miljövänligt tyder på att denna förändring är ett självändamål. Och att marknaden gått förbi försiktighetsprincipen, visar att ekonomiska intressen, kravet på tillväxt, är överordnat allt annat.

Det är inga problem att kunna peka på oräkneliga sådana här skapade behov, sådant vi egentligen inte behöver. I den kreativa förstörelsen namn uppfinns hjulet ständigt på nytt. Och den säljs med stenhård marknadsföring.

Kreativ förstörelse har paritet med det senmoderna projektets sämsta sidor. Dvs den linjära tron på en ständig utveckling, övertron på att bakom hörnet väntar alltid något nytt och bättre. Förändring som självändamål, för att sammanfatta senmodernitetens själva väsen.

Av John Järvenpää 28 feb 2011 10:08