Våga utkräva ansvar vid självmord inom kriminalvården #2

Den här artikeln handlar om en man som vi kan kalla Henrik.

Henrik är 39 år och vi möter honom på en gård i Skåne där han både arbetade som webdesigner och bodde i april 2007. Han drev också en internetsida som bl.a sålde bantningspreparat.

En dag i april fick Henrik besök av polisen. Inte bara besök, han greps och togs med till polishuset i Trelleborg, där han anhölls och sedemera även häktades vid Trelleborgs tingsrätt.

Det visar sig att det är den franska polisen som har en misstanke om att det bantningspreparat som Henrik har sålt är piratkopierat och de har begärt Henrik utlämnad till Frankrike.

Begäran ska prövas i svensk domstol och under tiden som processen pågår så sitter Henrik fortsatt häktad. Han hade under de sista åren haft psykiska problem, som han medicinerade för och för honom så var ett utlämnade till Frankrike mer skrämmande än eventuellt åtal och dom.

Han jobbade som sagt hemifrån och mådde dåligt när han lämnade sin gård. När han varit på häktet ett par dar fick Lena, som är hans mor, ett brev som gjorde henne orolig. I brevet skriver han att han är mycket rädd för att han nu ska bli utlämnad till ett annat land något som är för honom fullständigt omöjligt att klara av med tanke på hans psykiska status.

Om det blir så, skriver han, kommer jag med detsamma att ta mitt liv.

Jag blev ju naturligtvis alldeles förfärad eftersom jag kände honom bättre än någon annan och förstod att det här kommer att ske, säger Lena.
"Jag visste det. Jag har fått frågan om jag trodde det. Men jag visste att han skulle göra detta om det blev så att de kastade ut honom här ifrån Sverige."

Den 20 juli beslutade domstolen att Henrik ska utlämnas till Frankrike. En kriminalvårdare på häktet lämnar över beslutet till honom.

Samma kväll låser häktespersonalen celldörren om Henrik. När de öppnade nästa gång, på morgonen efter - var han död. Han hade gjort en snara av lakanen och hängt sig i gångjärnen till toalettdörren. Han var kall och likstel och uppenbarligen hade ingen tittat till honom under natten.

Det finns ett system på landets häkten som kallas "rödlappning" som innebär att den intagne är uppsatt för särskild tillsyn. I regel betyder det att häktespersonalen ser till fången varje kvart, dygnet runt och det används bl.a för dom som man fått eller sett tecken på är självmordsbenägna.

När sådana signaler finns så har kriminalvården självklart en skyldighet att vidta åtgärder.
I Henriks fall är det dessutom så att det inte bara fanns signaler, det fanns också signaler som varit så tydliga att de inte längre kan betecknas som signaler - utan som tydliga meddelanden eller besked. Att sådana besked inte tas på allvar eller fullständigt negligeras finns det fler exempel på.

I samband med ett annat självmord på häktet i Göteborg så framkom t.ex följande.

Fredrik Ungefält är advokat och på fråga om hur han kunde misstänka att hans klient var en suicidrisk säger han;
- Ja, det var sättet som han utryckte sig på. Och han var saklig och klar i det han sa. Han uttryckte rakt upp och ner att nu skulle han avsluta sitt liv. Han gav mig instruktioner hur jag skulle hantera det som händer efter att man är död.

Den sjunde december 2007 träffade Fredrik Ungefält en av sina klienter på häktet i Göteborg, som alltså berättade att han skulle ta livet av sig:

- Han gav uttryck för detta på ett sånt sätt som gjorde mig allvarligt orolig. Och dessutom var det på det sättet att han dagen innan hade plockat i sig tabletter han kommit över på häktet. Vilket jag menar också var ett sucicidförsök.

Fredrik Ungefält kontaktade centralvakten på häktet, och sa att han skulle skicka ett fax där han mer detaljerat skulle beskriva sin allvarliga oro för att klienten verkligen skulle ta sitt liv:

- Jag skrev att jag upplevt att han uttryckt sig på ett sånt sätt att att han skulle komma att ta sitt liv, jag skrev att det föreligger en allvarlig suicidrisk, jag skrev att en läkare måste tillkallas och att man också ska vidta de övriga åtgärder som en sån här situation påkallar.

Här kom det alltså in en mycket tydlig larmsignal. Ändå fick den häktade ingen extra tillsyn. Två timmar efter att faxet kommit in till häktet - är mannen död. Han har hängt sig i cellen. Här fanns tydliga signaler, men ändå reagerade inte kriminalvården.

I Henriks fall finns först hans dokumenterade psykiska problem som redan innan häktestiden behandlades och medicinerades. Vi vet att även mamman signalerade om Henriks självmordsbenägenhet och ändå står det så här i kriminalvårdens utredning:

"Beträffande Henrik har det under häktningstiden inte uppmärksammats några signaler eller tecken på suicidala tankar."

- Här kommer det in så mycket och så tunga larmrapporter och kriminalvården gör ingenting för att hjälpa honom. Det är, skulle jag säga, ett slag rakt i ansiktet på mig att sen sitta att förneka att man har gjort fel, säger Henriks mamma.

Lena ringer upp en anställd på häktet som hon säger att hon pratade med flera gånger. Den anställde vet inte att samtalet spelas in.
Häktet har egen sjukvårdspersonal - och kvinnan tillhör häktes vårdpersonal.

Då minns jag att jag ringde till dig, säger Lena.
- Ja, oh ja, säger den anställde.
-Men lyssnade du inte på mig när jag sa att jag var orolig att han skulle ta sitt liv?

- Jo, absolut gjorde jag det. Det första vi gjorde var ju att jag och doktorn gick in och pratade med honom.

-Men på kriminalvården säger de ju att under hela häktestiden har man inte uppmärksammat några tecken eller signaler på suicidtankar alls?

- Jo, men alltså det har man ju. Och han har ju sagt att om det är så att man skickar mig till Frankrike så kommer de att få bära hem mig i en kista. Det är liksom det han har sagt. Rakt ut. Och sedan har han då berättat om sin oro. Att han är orolig. Han var ju skiträdd helt enkelt att hamna i Frankrike, säger den anställde till mamman.

Den anställde bekräftar alltså. De visste, varningarna kom fram. Varför hade då inte Henrik särskild tillsyn?

Mycket tyder på att informationen om Henriks planer på självmord fastnade någonstans på vägen när han flyttades från häktet i Trelleborg till Malmö:

-Alltså, när han fick domen så fick han ingen tillsyn överhuvudtaget, säger mamman i samtalet med den anställde.
- Nej.

-Och ändå visste man att han hade hotat att ta sitt liv om domen kom?
- Mm.

-Men visste dom i Malmö inte om att det fanns självmordsrisk när han hade fått sin dom?
- De borde ju veta det, men den enda förklaringen som jag kan ge till dig är att det har brustit i kommunikationen.
Men jag skulle vilja prata med den personen på häktet i Malmö...
- Men jag vet faktiskt inte. Jag vet att det var en vikarie men jag vet inte vem det var.

Vikarie... säger mamman.

Varför står det inget om mammans alla samtal i kriminalvårdens egen utredning?

Henrik hade restriktioner på häktet och det betyder att åklagaren läste alla hans brev till anhöriga.
Åklagaren, Ronny Jonsson, säger så här när han får veta att kriminalvården skriver i sin utredning att det inte uppmärksammats några signaler eller tecken på självmordstankar:

"- När jag överlämnade ärendet på sommaren några veckor innan han tog livet av sig så var det notoriskt att han hade sådana tankar.
Det är bara att fråga också min efterträdare som tog över det här målet. Han säger samma sak. Det var notoriskt. Anhöriga hade påtalat det."

Ronny Jonsson fortsätter:
- Och då förstår jag inte hur man kan skriva så här, det begriper jag inte.
Men hade du själv någon kontakt med häktet i Trelleborg?

- Det är ju framför allt mina utredningsmän som sköter kontakterna. Det är dom som är nära, som sköter förhören och så vidare. Det vet jag att det förts vidare. Sedan är jag ganska säker på att jag själv sagt det också. Men det jag vet är att vi framförde det till häktet flera gånger.

Dan Granvik är polis och en av åklagarens utredningsmän. Han har träffat Henrik många gånger, bland annat satt han med vid alla besök som dom anhöriga gjorde på häktet:
"- Han uttalade självmordstankar och jag kan se på hans status att han inte mår bra."

Detta är något som Dan Granvik framförde till häktet flera gånger och han berättade också att Henrik vid flera tillfällen sagt till sina anhöriga att han hade för avsikt att ta livet av sig om han skulle utlämnas.

Gunnar Warren, stabschef på kriminalvården i Skåne och det är han som svarat för Kriminalvårdens utredning.
Han säger att det inte fanns några signaler eller tecken på att Nicklas var självmordsbenägen:

- Nej, inte som vi kände till i det stadiet, nej. Det fanns inte sån tillräcklig information för häktespersonalen så att de skulle ha vidtagit några sådana särskilda åtgärder så som deras instruktioner föreskriver.

Kriminalvården har alltså, enligt Warren, handlat helt korrekt. Man har inte hört, inte sett, inte förstått, inte agerat och ändå så har man inte gjort fel då Henrik inte ställts under särskild tillsyn. Warren påstår med detta att mamman ljuger. Att åklagaren och åklagarens ersättare ljuger samt att polisen ljuger.

Dessutom så måste den anställde på häktets sjukvård, som mamman talat med, också ljuga tillsammans med doktorn och den journalanteckning som måste ha gjorts kring detta är naturligtvis också fel eller förfalskad.

Allt detta enligt Kriminalvårdens eget sanningsvittne, Gunnar Warren.

Märkligt nog så vidtogs inga särskilda åtgärder heller vid de ytterligare elva självmord som begicks under 2007.

I nästa artikel så ska jag berätta om Milans död på häktet i Nyköping. Milan begick inte självmord och hans död och dödskamp är utomordentligt väl dokumenterad av personalen, som i sex timmar tittade på hans resa mot döden och under tiden gjorde noggranna anteckningar, i vilka man bl.a kan läsa att han är svårkontaktad men andas, innan han slutligen dör.

Vad man inte gjorde var att ringa efter en läkare eller en ambulans, man antecknade istället. Den handskrivna anteckningen är ett av de märkligaste dokument jag sett.

Källa: huvudsakligen SR P1 Kaliber

Av Michael Gajditza 18 feb 2011 09:34