Mubarakdynastin – Ett historiskt fall

Morgonen den 11 februari 2011, 12 timmar efter Mubaraks andra tal där han vägrade avgå med stöd från saudierna enligt The Times och bara någon timme efter arméns andra vaga kommuniké som upprepade sitt stöd till folkets rättmätiga krav utan att klart och tydligt ta avstånd från den fallande regimen, gick 20 miljoner egyptier ut på gator och torg över hela landet från Aswan till Alexandria för att visa sitt orubbliga beslut: Tyrannen och hans regim ska bort!

Denna morgon omringade tusentals demonstranter Ras al-Tin-palatset i Alexandria vid Medelhavskusten, samma palats där kung Faruq 1952 definitivt hade utvisats ur Egypten av arméns revolutionsråd. Palatset tillhörde förstås då som nu presidenten och beskyddades av armétanks och marinsoldater. "Folket! Armén! En enda hand!" skanderade massan och överöste soldaterna och deras tanks med blommor. Och plötsligt kunde man se hur tanksen riktade sina kanonmynningar mot palatset och soldaterna började dela ut förfriskningar bland demonstranterna. Den egyptiska armén har alltid varit en värnpliktsarmé och aldrig använts för att förtrycka folket.

Detsamma kan dock inte sägas om dess ledning. Qaradawi, Jazeeras muslimske lärde och stormuftin i Qatar av egyptiskt ursprung, vädjade i ett tal till soldaterna att bistå folket. Han påminde armén om att det var folket som bistod den när den utvisade kungen, utropade republiken och övertog landets styre från dåtidens demokratiskt valda partier för att i nästan 60 år därefter styra Egypten i civil förklädnad, med hjälp av undantagslagar och världens mest repressiva apparat. Nasser, Sadat och Mubarak, de tre presidenter som styrde Egypten sedan dess har alla sin bakgrund i det militära, även om deras politik i tur och ordning har gått från panarabisk socialism till USA-vänlig kapitalism till korrumperat maffiastyre.

"Revolutionen planeras av de listiga, utförs av de tappra för att vinnas av de fega", för att citera Naguib Mahfouz, Egyptens nobelpristagare i litteratur och hans satiriska roman om Nassers sista år från 1967 "Sorl över Nilen", Bakhåll 1987. Det han beskrev då var alla falska socialister som blomstrade under Nasser. De som överlevt hans tid blev senare övertygade kapitalister och liberaler under Sadats år tills denne mördades 1981. Under Mubaraks tid fick man gå ännu lägre för att stiga högre i graderna. Mottaglighet för korruption och nepotism blev ett villkor för en lyckad politisk karriär i Egypten under Mubaraks 30 år vid makten.

Ju mer korrumperad desto högre position. Och högst upp i kedjan satt, inte Mubarak, utan hans hustru Susan. Mubaraks era kommer att gå till historien som 30 år av ett rått maffiastyre som förfinade sin förtrycksapparat till fulländning, allt för att förverkliga Susans dröm och garantera mubarakdynastins fortsatta styre under Gamal Mubarak, presidentens son. Bara detta förklarar varför Mubarak väntade i 30 år för att utnämna sin vice. Enligt ögonvittnen som tjänstgjorde i presidentpalatset utsattes Mubarak för påtryckningar för att utnämna Omar Sulayman, underrättelsechefen, som sin vice redan i slutet på 1990-talet. Men Susan vägrade envist. Vid ett tillfälle lär hon ha rivit sönder utnämningsbrevet i raseri och förklarat för de närvarande att hon aldrig mer ville se detta ärende komma på tal.

Stöldgodset Egypten skulle levereras bara till den enda rättmätige arvingen, den då knappt 40-årige Gamal, som aldrig riktigt lyckats övertyga någon om sina förtjänster som blivande härskare, utan ofta sågs som en viljelös pendang till den viljestarka och despotiska modern. Han lanserades hårt de sista tio åren som en modern ung egyptier med framtidsvision. Men Gamals vision var inte till Egyptens fromma. Susan, till hälften engelska på moderns sida, har förstås sett till att båda sönerna får sitt engelska medborgarskap, som plan B. Ännu är det okänt hur bankerna kommer att agera när det gäller familjens tillgångar i väst. Enligt vissa rapporter har Schweiz självmant frusit deras tillgångar i sina banker. Men förmögenheten lär vara väl distribuerad runt om i världen, i skatteparadis och på stora egendomar i USA, London och Paris. Mubarakfamiljens förmögenhet uppskattas till 70 miljarder dollar, en summa som skulle kunna göra Egypten skuldfritt och lösa många av landets akuta problem.

Allt detta är vardagsmat i Egypten. Alla känner till turerna kring "arvet" och "dynastin". Egyptierna är ett tålmodigt folk med en humor som går tillbaka till faraonernas tid. En av de första karikatyrerna i världen har hittats på ett 4 tusen år gammalt papyrus där en djurorkester bestående av en krokodil, en åsna, ett lejon och en tjur underhåller ett virrvarr av katter, kråkor, gaseller och andra djur som ägnar sig åt de mest bisarra sysslor. En katt vallar gäss. En mus håller i en yxa. En gasell spelar schack mot ett lejon och så vidare. En sjutusen år gammal kultur som skänkt världen så mycken kunskap och visdom kan inte gå under på grund av en psykopatisk familj som sålt sin själ till högstbjudande och förrått sitt folk utan att blinka i så många år.

De som bjöd högst var förstås USA och Israel. Mubarak har varit stöttepelaren i det så kallade "internationella samfundets" planer eller icke-planer för ett sönderdelat och krigshärjat Mellanöstern. Tillståndet av icke-krig icke-fred skulle permanentas medan härskarna roffade åt sig folkets resurser. Samtidigt blundade industriländerna och såg till att ingen vettig lösning beträffande hjärtefrågan, nämligen Palestina, skulle uppnås inom överskådlig framtid. Mubaraks fall är därför det största hotet idag mot den rådande militarismen i världen. De som propagerar för militära interventioner och hundraåriga krig håller osedvanligt tyst om man jämför med deras ståhej då man skulle erövra och splittra Afghanistan och senare Irak. Ett folk har bevisat för alla andra folk i världen att man kan åstadkomma det som inga militära interventioner någonsin har klarat.

På Tahrir-torget har vi sett kristna hämta tvagningsvatten till muslimerna när det var bönedags. Vi har sett kristna präster välsigna muslimska massor, muslimska lärda bära upp kors och kristna nunnor vifta med Koranen. Vi har sett spädbarn i soldaternas famn på tanksen. Vi har sett liberaler och socialister ropa samma slogan, och träffas av samma stenar och kulor som Mubaraks huliganer besköt dem med. Vi har sett intellektuella och analfabeter bakom samma barrikader. Vi har sett det som ingen tidigare hade sett på vår planet. Ett enat folk med en klar vision. Bröd! Frihet! Mänsklig värdighet!

Enligt brittisk underrättelse lär Mubaraks regim ha legat bakom sprängdådet mot kyrkan i Alexandria i början på året. Detta hade de flesta egyptier redan förstått, vilket förklarade det relativa lugnet som rådde efter dådet. Anledningen lär enligt samma källa ha varit att pådyvla terrordådet en islamistisk gren i Gaza och ge täckning för en kommande israelisk offensiv, att försäkra sig om Israels stöd inför den yngre Mubaraks väntade maktövertag och att stoppa den växande kritiken mot det senaste valets löjeväckande resultat och åter hota med det islamistiska spöket – vilket förstås ledde till arresteringen av 4 000 människor efter dådet. Sprängdådet mot kyrkan i Alexandria påminner oss om ett annat dåd som anses ha utförts av muslimer och som öppnade dörren för större krig och maktövertag.

Tjugotre döda kopter och åtta döda muslimer har ansetts vara värda priset för "stabilitet" à la Mubarak. Men mubarakdynastin själv var blott marionetten. "Im fed up", hörde vi statsledaren sucka uppgivet inför CNN:s kamera. Han hade tröttnat på att utföra alla smutsiga sysslor för att säkra Västerlandets och Israels välfärd och säkerhet och ensam bära hela skulden. Vissa tolkade det som han hade tröttnat på Susan. Hursomhelst har de nu förpassats till historiens avskrädeshög där de hör hemma. Men revolutionen fortsätter och vakar över sina landvinningar. Hundratusen egyptiska facebookare och twittrare och youtubare har sparkat igång en revolution som ingen väntat sig. Nu frågar de oss som tittat på med häpnad: "Har ni hajat?"

25 januari-revolutionen i Egypten har vänt upp och ner på maktförhållandena i vår värld. Det är mycket mer än ett folkuppror för gängse politiska, ekonomiska eller religiösa syften. Det är kanske mänsklighetens första moraliska revolution, sprungen ur folket, utförd av folket och förhoppningsvis vunnen av folket.

Av Hesham Bahari 14 feb 2011 13:07