Den globala revolutionen har börjat

Tisdagen den 25:e januari. Polisdagen då egyptierna firar minnet av de 60 polismän som massakrerades av den brittiska armén i Ismailia för exakt 59 år sedan. Facebook-aktivisterna bestämmer sig för att gå ut och demonstrera den dagen. Demonstrationer startar i alla större egyptiska städer. "Silmiyya, silmiyya", skanderar demonstranterna. "Utan våld, utan våld!" och "Folkets vilja! Bort med regimen!" Det är framför allt unga medelklassegyptier som fått nog av 30 år av förtryck och försämrade livsvillkor. På kvällen beskjuts de 50 000 demonstranter som samlats på Tahrir-torget med gummikulor, vattenkanoner och tårgas. Demonstranterna visar upp tomma hylsor med texten "made in USA" på. I Suez och Alexandria är det gatustrider mellan folket och polisen.

72 timmar senare händer något aldrig tidigare skådat i Egypten. Inte en enda polis syns till på gatorna. Polisstationer med sina tortyrkammare och NDP:s partilokaler sätts i brand över hela landet. Partiets högkvarter i Kairo, rygg i rygg med museet, brinner upp, och museet plundras men beskyddas senare av demonstranter som bildade en mänsklig sköld kring byggnaden. Brandkåren syns inte till. Men kolonner av armétanks har rullat in i Kairo och tagit ställning vid Tahrir-torget och viktiga byggnader. En ung arméofficer talar till folket i megafon: "Landet är fullt av tjuvar. Vi står på er sida. Men vi måste hjälpas åt att stoppa plundrarna. Respektera utegångsförbudet. Återvänd hem. Kom imorgon och demonstrera vidare." Folk applåderar men ingen går hem. Klockan 2 på morgonen står en trött men bestämd människomassa kvar på torget. Man räknar med att över 1 miljon egyptier har trotsat utegångsförbudet nu för tredje natten i rad.

"Mubarak höll sitt första tal efter fem dagar... Men Ben Ali höll tre tal, innan han flydde..." Alla väntar på det oundvikliga. Att han utnämner en vicepresident efter att denna post hade stått vakant i 30 år blidkar ingen. "Vi har att göra med en grym och arrogant regim, som livnärt sig på att tortera människor och förtrycka dem...", säger en aktivist. "Det finns ingen återvändo!" Och mottagaren av Nobels fredspris, al-Baradei, håller med. "Ingen återvändo!" Ahmad Zoueil, en annan Nobelpristagare, i kemi, läser upp sitt program för en radikal reform som han sammanfattar i några punkter, koncist, vetenskapligt. Zoueil, Baradei, med flera visa egyptier diskuterar övergångsperioden och kräver en total brytning med det förgångna. Alaa al-Aswany, författaren till Yacoubians hus berättar om sina fem dagar på gatan bland unga demonstranter och rösten darrar av stolthet över hans egyptier. På andra skyltar står det "Muslim Kristen Egyptier".

Men kommer inte denna folkets seger att leda till en motkupp från makthavarnas sida, som blött och stött sina uttalanden i sex dagar nu? Först fick vi höra att regimen var stabil, sedan att Vita huset står både på folkets och på regimens sida! Mer akrobatiska än så kan tungorna knappast bli. Nu upptäcker de att folket inte gick med på deras lösning. Nya slogans hörs nu på gatorna: "Folket! Armén! Tillsammans mot regimen!" Natten till söndag fortsätter revolutionen att skörda offer och segrar. Folkkommittéer bildas för att försvara liv och egendom från plundring. Plundrarna visar sig ofta tillhöra den gamla säkerhetsapparaten. Krypskyttar skjuter mot alla som kommer nära inrikesministeriets byggnad, inte långt från Tahrir. Läkare ger sårade första hjälpen på gatan innan de forslas vidare till riktiga sjukhus. "Vi har fått minst ett lik i timmen sen i morse", säger en överarbetad men lugn läkare. Mubaraks regim fortsätter sprida död bland sina undersåtar.

Men nu är de inte undersåtar längre. Egyptens folk har visat världen vad ordet "medborgare" innebär. Ett ansvar och en vilja som inga vapen i världen kan tysta när folket väl väckts till liv.

Långt borta lägger kinesernas Google spärr på sökordet "Egypten". Men den globala revolutionen har redan börjat. 19 privata flygplan lämnar Kairo med landets miljardärer och deras familjer ombord. Rykten säger att Mubaraks söner redan befinner sig i London. Och i Tunisien fortsätter demonstrationerna att slå vakt om folkets landvinningar. Minnet av Khaled Said, Mohammed Bouazizi och de tusentals oskyldiga offer för arabisk polisbrutalitet och korrumperade inhemska och utländska kapitalister har förevigats för kommande generationer, så att inga tyranner må tolereras igen bland dem, eller bland oss.

Av Hesham Bahari 31 jan 2011 11:36