Hyckleriet om Tunisien undergräver demokratin

Att arabvärlden består av en mängd nationer med - i olika grad - förtryckande regimer är vida känt. I en del av dessa länder har folket dock börjat resa sig mot förtrycket. Tunisierna jagade bort despoten Zine El Abidine Ben Ali i dagarna, i en revolution som döpts jasminrevolutionen efter Tunisiens nationalsymbol - jasminblomman. Folket lyckades efter en knapp månads protester bryta sig loss från tyrraniets bojor i vad som endast kan beskrivas som en seger för alla frihetsälskande människor.

Skulle den revolutionära andan även sprida sig till grannlandet Egypten leder det förmodligen inte bara till större frihet och minskade klassklyftor för egyptierna, utan även till att dess belägrade grannar på Gazaremsan får en viktig livlina ut till omvärlden. Så som det ser ut idag är Gazaborna - i ett område som utgör världens största utomhusfängelse - omringade av två fientligt inställda polisstater. Ockupanten Israel på ena sidan och den egyptiska envåldshärskaren Hosni Mubaraks regim på den andra.

Men hur har egentligen västvärlden förhållit sig till denna despotism? Upproret i Tunisien startade i mitten av december. Det dröjde dock ända tills det var klart att Ben Ali blivit störtad, som det så kallade världssamfundet visade sitt stöd till det tunisiska folket. Varför man inte gav sitt stöd tidigare beror på att man under Ben Alis tid vid makten etablerat ett nära förhållande med denne diktator. Därför valde man att vänta ut situationen för att utröna om det fortfarande fanns hopp kvar för sin allierade. När man väl insåg att det var kört så försökte man rädda det lilla som fanns kvar av den egna trovärdigheten och basunerade ut sitt stöd till folkviljan. Det tunisiska folket visade omvärlden att arabvärlden klarar sig bäst utan inblandning från Väst.
I februari 2004 besökte Ben Ali Washington i syfte att träffa den dåvarande amerikanska presidenten George W. Bush. Under mötet blev Ben Ali hyllad för att han - som Bush uttryckte det - förbättrat kvinnornas rättigheter i landet. Tunisien är alltså en nation som sedan 80-talet inte tillåter sina kvinnliga invånare att bära huvudduk i skolor och myndighetsbyggnader. Följaktligen förvägrar man dessa människor att utöva sin religion. Knappt två år efter mötet med Bush drog Ben Ali igång en kampanj där man genom ordningsvakter tvingade kvinnor att upprätthålla denna människorättskränkande lag. Det gick även så långt att det förekom incidenter där unga flickor som vägrade göra som de blev tillsagda blev misshandlade.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy har inte varit bättre än Bush i sitt stöd till Ben Ali. 2008 berömde han Tunisien för dess förbättrade mänskliga rättigheter. Olika människorättsorganisationer visade sitt förakt för uttalandet och den franska tidningen Le Monde kallade det för "en ren lögn". I utbyte mot stödet från Väst agerade Ben Alis regim som en amerikansk utpost i Nordafrika i "kriget mot terrorismen". Allt på det tunisiska folkets bekostnad.

Det är lätt att konstatera att det som göder extremism i arabvärlden inte är frihet och demokrati utan snarare förtryck och förnedring. Den gemensamma nämnaren för några av arabvärldens äldsta förtryckare, såsom Kung Abdullah II av Jordanien, Kung Abdullah bin Abdul Aziz av Saudi Arabien och Hosni Mubarak av Egypten är deras nära relation till USA och den övriga västvärlden. Mot bakgrund av detta är det uppseendeväckande att Väst, som påstås bejaka demokratisering av arabvärlden, flörtar och samarbetar med dess despoter.

Samtidigt är västvärlden snabb på att fördöma och svartmåla folkvalda organisationer som vägrar underordna sig deras förödmjukande villkor. Hamas är ett sådant känt exempel. När Hamas vann en jordskredsseger i det första palestinska valet på tio år, gick USA och EU omgående ut och fördömde den palestinska demokratin. Trots att det fanns västerländska observatörer på plats, bland dem USA:s f.d. president Jimmy Carter, som betecknade valet som “helt ärligt och rättvist", vägrade man respektera valresultatet.

Detta hyckleri innebär inte bara att arabvärldens folk lär sig att förakta den västerländska "demokratin". Det sänder samtidigt en signal till folken i Väst: Lita aldrig på en folkvald och legitim regim! På så sätt undergräver regimerna i Väst förtroendet för sig själva och den västerländska demokrati som de säger sig försvara.

Av Mohammad Khalil 17 jan 2011 07:59