Sourze blev ett säkert forum för mina debattartiklar

Jag har alltid gillat att skriva och reagera på saker jag blir arg på. Den första debattartikeln publicerade jag redan 1963 i Dagbladet Nya Samhället, "Pressen och socialvården", där jag reagerade på att kvällstidningarna utnyttjade att socialarbetarna var bundna av sekretess. När jag lämnade offentlig anställning 1977 och började i ett fackförbund, fick jag större möjligheter att debattera i pressen och jag märkte att jag kunde åstadkomma förändringar genom mitt skrivande. Debattredaktörerna utgick ännu från artiklarnas budskap och kvalitet för publicering. Mina första två artiklar om statens lönesystem publicerades på DN-debatt och följdes upp med intervjuer i Svenska Dagbladet.

Det flöt bra några år men DN bytte debattredaktör som ville att spalten skulle presentera nyheter, inte vara ett forum för debatt. Lobbyorganisationer började dyka upp som både kunde skriva och "tvätta" manus åt makthavare och politiker så att de blev publicerade. Vanligt folk hänvisades till insändarsidorna.

Då presenterade Sourze sitt koncept. Man skulle få betala, men publicering garanterades. När jag senare på året uppmärksammade Sourze märkte jag att många i Stockholms innerstad kände till fenomenet. Sourze hade gett ut en liten pocketbok med medlemmaras texter som hade delats ut i reklamkampanjer. Redaktionen var stor och leddes av Belinda Olsson, numera programledare i "Debatt" på SVT. Riskkapitalister stödde projektet, penningpriser varje månad till mest lästa med mera. Priserna drog till sig många tävlande som excellerade i porr och kändisskvaller för att vinna. De togs bort efter en tid.

Det som särskilt attraherade mig var "Författarskolan". Där kunde man publicera prosatexter och en förlagsredaktör, Annika Seward Jensen, gav skrivråd och kommentarer samt utnämnde månadens författare. Jag hade gått skrivarkurser, skrivit en självbiografi och en roman, "Eva och Tom", som jag publicerade som följetong . Den fick god respons både från läsarna och från Seward Jensen. Jag blev också "Månadens författare" med andra texter. Jag hoppades kanske att Annika eller något annat förlag skulle ringa och säga "Avbryt publiceringen, vi trycker din bok". Det skedde med Mikael Westlin som fick debutera med sin bok "Krockad" och Conny Palmqvists "Hej då allihopa". Många andra författare och kändisar började publicera sig och debuterade på Sourze: Bob Hansson, Markus Hankins, Navid Modiri, Alexander Skarsgård, Gustav Fridolin, Anna Carin Collin med flera.

Nu hade jag också fått ett säkert forum för mina debattartiklar. Slog de väl ut kunde de även gå vidare till Dagens Industri och andra tidningar. Jag skrev ofta flera texter i veckan. Ana, en av redaktörerna, undrade om jag inte kunde använda mina erfarenheter från restaurangbranschen och starta en matspalt som gav tips om redskap, arbetssätt och maträtter. Jag specialiserade mig på snabblagade rätter för kvälllsbruk, inte minst genom att ge tips om att äta måttligt och ta hand om resterna. En äldre före detta hovmästare hakade på och skrev festliga historier om sitt restaurangliv.

Numera är behovet för enskilda personers möjligt att publicera sig angelägnare än någonsin. Partiernas medlemmar minskar, en liten krets bestämmer såväl kandidater som politik. Väljarnas roll är att rösta vart fjärde år. Lobbyorganisationer och tankesmedjor förmedlar texter och färdiga lösningar som makthavare, riksdagsmän och politiska partier kan anta mot betalning eller göra till sina.

Internet och sociala medier som Sourze och bloggar kan både avslöja missbruk och korruption och bidra med konstruktiva lösningar i hela folkets intresse. Det innebär att demokratin stärks vilket är ett villkor för att deltagarna vill delta i politiken.

Av Sten O. Andersson 11 jan 2011 08:02