Nyss var det november 1950

Lennart är snart åtta, han har en förfärlig huvudvärk som förvärras av dieselångorna som väller in genom hålen i golvet varje gång den skinntorre chauffören trampar på pedalerna. "Jag ville inte flytta ifrån skola och kamrater", tänker han. Men far frågar aldrig efter vad någon annan vill.

Tidig kväll i november och allt är så jävla fult och mörkt och kallt. På flaket skramlar våra ägodelar: linneskåp och sideboard, som kanske inte hette så år 1950. Finrumsbord i mörk ekfanér med snygga stolar från nån auktion. Nött köksmöblemang. Barnsängar samt föräldrarnas stålottoman, en sorts soffa som med några handgrepp kunde förvandlas till två hyfsade bäddar. Ett sätt att utnyttja små bostäder maximalt.

Ringklockan på en cykel pinglar när den gamla lastbilen med sin gnällande transmission studsar över groparna i den slingrande grusvägen. Husgeråden i sina lårar gör sig hörda och mors Flitiga Lisor kämpar för livet i sin kartong. Fars skomakarverktyg rasslar i trälådan. Strålkastarnas kamp mot dimmigt urtidsmörker är nästan förlorat i kurvorna där man mest urskiljer hukande granar och kala lövträd.
"Vi närmar oss, nu ska ni få se på fan", säger far i ett försök att höja stämningen. Bilens växellåda protesterar högljutt vid nedväxlingen när vi tar till höger vid den krumma, ruvande kyrkan. I det svaga ljuset från en svängande gatlykta ser vi det vita fläckiga tvåvåningshuset från tjugutalet.

"Tjugoen tusen, ett jävla fynd", muttrar far belåtet med pipan i luckan mellan tänderna. Vi barn hasar ner från lädersätena när bilen äntligen stannar på grusplanen utanför huset. Sträcker på oss och försöker förstå att här är vårt nya hem. Trädens skuggor klättrar på väggen.
"Hällvätte", skränar far när säkringen går då han försöker tända ytterlampan. Vaffan i hällvätte. Bleka ljus i fönstren i husen runt omkring. Gardinerna rör sig. En lastbil brummande i byn är dagens begivenhet i egnahemsbyn.

Bleka ljus syns i några hus runt omkring. Det rör sig bakom gardinerna. Här händer sällan något och en lastbil i skymningen är dagens begivenhet. Den lilla egnahemsbyn är så olik dagens Frestaby. Där fanns ett tjugutal tomter, mycket stora, 5-10 000 kvm, där byborna odlar potatis, grönsaker och frukt. Några trädgårdsmästare, tomatodlare. Ett litet lantbruk där man håller höns och några kor. Snickeriet som bygger lastpallar och packlårar. Och så uppfinnarn, en mycket levande person som byggde om gamla lastbilar till en tidig sorts traktorlastare. Dubbelhjulen kvar som drivhjul, vänd på växellådan och så byggdes en hydrauliskt rörlig skopa framför dessa. I hans skrotgård full av gamla lastbilshytter och andra spännande ting fick byns ungar leka "bara ni ser er för ungjävlar", sade fabrikörn godmodigt. En härligt bullrig Bullerbymiljö för byns 9-12-åringar.

Så har vi lanthandlarns affär vid korsningen mot Vallentunavägen med sina spretiga gulsvarta vägskyltar. Därinne surrar av röster och flugor. Den första arbetsplatsen för byns 13-14-åringar; springschas och yngsta biträde. Dofter blandas: den stora handdrivna kaffekvarnen som krossar ett halvt kilo Gevalia på någon minut. Silltunnan i hörnet och ostarna på sin marmorskiva. Den rödmålade ställningen med tre olika breda rullar brunt omslagspapper. Kanel och saffran och den prickiga korvens härliga doft som anas på långt håll eftersom den ännu på något decennium inte stängs in i plastkuvert med EAN-kod. 25-öres runda hårda glasspinnar frestar, päron eller vanilj, ur den nya fina frysboxen med genomskinligt lock. Man får dem med en ring kolsyreis som smäller när de släpps i en vattenpuss. Ibland några extra i en påse...

Utanför disken träffas byns tanter i städrock och schalett över frisyren. Kraftiga armar och byst som får tyget att puta. Lätt svettdoftande nyper de i varorna med kännarmin. Männen byter några ord vid snusköpet medan springgrabben kämpar med att frakta hem de sprödare damernas välfyllda varukartonger på den tungtrampade transporttrehjulingen. Om kunden är nöjd väntar en krona i dricks. Tillbaka i affärn gäller att mäta upp fotogen i det låsta plåthuset. Eller leta fram spik eller hästskor i lagermagasinet.

"För handen Handolén, för foten fotogen" skämtar handlarn. Så snabbt ner i drickakällaren, där en surstinkande kasse tomglas skall bytas mot dagsbehovet: 20-30 pilsner åt byns ölgubbe.
"Ville Ljung vara snäll och tvätta ur sin ölkasse ibland", säger handlarn vitsigt till ölgubben, som faktiskt heter Ville Ljung. Kassen stinker våldsamt... Så väger han upp falukorv till fru Hansson medan han diskuterar fransyska och kotlettrader med chauffören till slakteribilen från SGS, Stockholm-Gävle Slakteriförening.

Mitt i byn finns en liten skogsbacke där kossor betar, skiter och råmar och där finns även grannens nio bikupor som innehåller miljoner snarstuckna bin. Strax bredvid växer den höga klättervänliga stora granen i vars topp man kan sitta som en gammal kråka och spana ut över byn och dess invånare. Hästar och traktorer på åkerlapparna. Bussen som stannar vid kyrkan fyra gånger om dagen. Pappornas knattrande mopeder; någon öppnar pyskranen istället för att släppa gasen när det går för fort på grusvägen.

Några familjer har bil och det stör mopedisterna och deras hemarbetande hustrur "som aldrig kommer ut nånstans". Schalett om papiljotterna, blommig städrock med mild doft av svett och pannbiff med lök.

Allt detta vet vi förstås ingenting om där i mörkret, med strejkande ytterlampa på en utkyld 20-talskåk med flagnande fasadrappning. Möblerna ska in fast det tar emot efter en lång dag. Mor sopar upp råttskiten från den grällt mönstrade korkmattan. Den svarta köksspisen ryker in i skenet från köksgloben med sin 40-wattslampa. Barnen bär in sina leksaker som sedan finns överallt för de vuxna att snubbla på. Grannens döttrar, småtjejer på fem-sex år står gapande i dörröppningen. Deras rödlila mössor ser ut som kuddar med spetsarna pekande uppåt ovanför öronen. Jävla ungar, tänker lille Lennart, men försöker vara artig trots huvudvärken:
"Hej, vad heter ni?"
"O så trevliga flickor", vimsar mor på och försöker vara förnäm som vanligt när det är obekanta i närheten.
"Har pappa nån sup hemma", skojar far. "Det skulle smaka." Han vet att grannfarbrorn är strikt frikyrklig.
"Äsch, du skämtar karl", fnittrar mor nervöst.

Lillasyster är helt ointresserad av sina nya kamrater efter en hård flyttdag och lägger sig på ottomanen med ansiktet mot väggen. Chauffören får betalt och gnäller iväg i sin fallfärdiga lastbil. Grannbarnen har glott färdigt och går hem för att rapportera fakta om de nyinflyttade. Regnet susar på taket och en avlövad syrénkvist gnisslar mot köksfönstret. Mor bäddar ner barnen i ottomanens ytterslaf och far tar plats på kökssoffans fernissade lock och knackar ur den eviga nerbrända pipan i sin skramlande plåtaskkopp på köksbänken.

Elden rör sig oroligt bakom kakelugnsluckorna i rummet och kastar ett irrande sken över barnens varma stickiga filtar. Det ryker in lite grand. Huvudvärken börjar ge sig men återvänder vid tanken på den nya skolan och kamraterna. Morgondagens bekymmer.

Av Lennart Lundwall 22 dec 2010 12:16