Tack Göran Rosenberg!

Jag har gått och grunnat en tid på Göran Rosenbergs inlägg "Debattokulturen" i DN den 8 december. "De informella överenskommelserna och gränserna för vad som kan och bör sägas offentligt är vad som formar kulturen", konstaterar Rosenberg och jag känner en instinktiv oro över att de informella överenskommelserna innebär att det jag har att säga inte hör till det Rosenberg menar är kultur, men anar att det Rosenberg har att säga gör det.

Mina farhågor bekräftas när Rosenberg fortsätter: "En debattkultur där vad som helst kan sägas när som helst till vem som helst utan att väcka uppseende är inte nödvändigtvis ett tecken på en väl fungerande yttrandefrihet. Den kan också vara ett tecken på ett samhälle där ingenting av vikt längre kan diskuteras i offentligheten eftersom de flesta talar förbi varandra och inget yttrande har större vikt än något annat och ignoransen har samma auktoritet som kunskapen och idiotin samma tyngd som visdomen och det som yttrades i går saknar betydelse i dag." Motsatsen till Rosenbergs verklighetsbeskrivning torde ju vara när Rosenberg själv – istället för "vem som helst" – får säga något, som till skillnad från vad alla andra, eller möjligen alla icke traditionella journalister, kan uttrycka, är av vikt, eftersom Rosenberg just representerar kunskap och visdom.

Rosenberg fortsätter med sin klokskap och menar att "Under sådana förhållanden tenderar yttrandefriheten att producera mer oförståelse än förståelse". Självklart har Rosenberg rätt i att det blir väl rörigt om, utöver honom själv, andra, i sin totala avsaknad av självkritik, gör anspråk på att blanda sig i det offentliga samtalet. "I varje fall gör den det svårare att offentligt diskutera svåra saker", tillägger Rosenberg i ett utfall av särskild ödmjukhet. Ja, "lätta saker" kan alltså kanske vanliga icke-journalister tillåtas diskutera, men de svåra sakerna måste lämnas åt Rosenberg. Ja "de svåra svaren kräver tid, tålamod och ledarskap och tenderar dessutom att ställa krav på oss alla", fortsätter Rosenberg sin föreläsning och som vanlig icke-journalist inser jag att jag aldrig kan anses representera den gudomliga visdom som Rosenberg målar upp.

"I land efter land i Europa breder därför de enkla svaren ut sig och debattkulturerna börjar likna varandra", fortsätter Rosenberg och antyder att yttrandefriheten börjar få en obehagligt bokstavlig utbredning. Vilket mod han har Rosenberg, att våga säga det alla tänker, att yttrandefrihetens utbredning är ett gissel.

"Misstänksamhet och bitterhet är den gränslösa debattkulturens allt vanligare drivkraft, påståenden utan gensvar dess främsta samtalsform" skriver Rosenberg vidare och inte kan man väl uppfatta Rosenberg själv som misstänksam och bitter över att inte längre ensam, tillsammans med sina journalistkollegor, få äga ordet.

"En debattkultur värd namnet förutsätter att den som yttrar sig tar ansvar för sitt yttrande. När vad som helst kan yttras offentligt utan ansvar är det snart inte mycket kultur kvar i debatten och inte heller så mycket bett kvar i yttrandefriheten", fortsätter Rosenberg sin predikan och man anar att det den vise Rosenberg är inne på är om inte yttrandefriheten borde begränsas till förmån för honom själv. Självklart borde den det.

Rosenberg fortsätter: "Till den gränslösa debattkulturen hör också de många debattsajterna där folk som inte har något annat att göra eller har betalt för att göra just detta man vet aldrig så noga skriver debattinlägg." Ja, usch, folk som inte har något annat att göra än att skriva debattartiklar på debattsajter, alltså kan man inte ställa upp de mot en vägg bara och skjuta dem? Det vore väl ändå enklast, ja eller åtminstone tysta de på ett effektivt sätt.

Nu måste Rosenberg beskriva något anmärkningsvärt han har varit med om: SVT använder licenspengar till att driva en debattsajt på svt.se! Över det blir Rosenberg "minst sagt förvånad". Vem blir inte det!?

Ny visdom från den lärde att särskilt notera: "Yttrandefriheten förutsätter i sista hand att det finns en gräns mellan det som yttras privat och det som yttras offentligt" och Rosenberg fortsätter: "I den gränslösa debattkulturen finns ingen sådan gräns. Det privata har blivit offentligt och det offentliga privat. Det betyder att ingen längre kan vara säker på i vilket sammanhang det som yttras kommer att förstås eller missförstås. Det som yttras privat i dag kan spridas till vem som helst i morgon, vilket betyder att allt mindre av betydelse kan yttras vare sig privat eller offentligt eftersom sammanhanget är centralt för betydelsen av det vi yttrar." Ja, det ligger ju inget falskt eller dubbelmoraliskt i att säga en sak privat och en annan offentligt ju? Ta till exempel Uppdrag gransknings vallokalsintervjuer 2006, då både socialdemokratiska och moderata partifunktionärer, i tron om att de uttalade sig privat, uttryckte avsky mot invandrare. Tänk, vad det missförstods när det blev offentligt!

Nej, jag börjar känna mig helt rosenbergsk; varför har vi egentligen demokrati?! Det medför ju bara att en massa idioter gör anspråk på att få uttala sig och tillråga på eländet ha rösträtt! Nej, det här måste göras något åt. Tack Göran Rosenberg!

Av Carl Olof Schlyter 21 dec 2010 12:31