Till poeten Erkki Lappalainens minne

Livet är fullt av sorger och bedrövelser. Man måste ha en riktlinje att följa, för annars kanske man inte mäktar med.

Erkki hade ett hjärta av guld. Många ställde sig skeptiska till hans idéer, men Erkki hade visioner och de stannade inte vid Sveriges gränser. Han hade vida visioner om världsövergripande poesi. Han tyckte inte alls att något var omöjligt.

Erkki låg före i tänkandet. Han skapade nya dimensioner inom poesin och höll sig inte till de välkända stilbegreppen. Jag såg honom första gången på Kafé 44 1989, där han framförde dikten "Soldaten". Jag blev helt begeistrad. Den var både känslosam och teatral. Den var en fantastisk upplevelse!

Erkki var en minimalist. Han nöjde sig med det lilla, men höll fast vid sin linje till slutet. Tyvärr blev han aldrig gift, men jag vet att han hoppades. Han hade även aspiranter, i alla fall en som jag vet om. Det berättade han för mig.

Erkkis drömmar och krafter räckte hit. Här tog de slut. Hans kropp sa nej till vidare leverne. Han var som en person ur framtiden, som hälsade på. Han försökte meddela sig på sitt eget språk och lyckades ibland över förväntan. Mig lyckades han informera alldeles utmärkt. Och se! Även andra poeter som mött hans minimalistiska framtoning blev berörda.

Han hade en vit frack på Poesi-OS i oktober 1998. Därtill en liten röd fluga. Skrynkelfria var byxvecken, vita var dansarna, ogenomtränglig var blicken när han framförde en av sina dikter.
En människa, ett framförande, på största allvar.

Erkki, du skulle aldrig kunna tänkt dig att tränga dig på en enda människa. Jag gråter när jag tänker på dig.

Jag saknar dig Erkki. Bara att du fanns. Det var det som räckte. Bara att du fanns.

Av Pia Isaksson 25 nov 2010 13:03