En fredag i mörkrets månad

Känslor är livet för mig, på gott och ont, och jag lever genom dem. Idag återvände en gammal känsla som fick mig att känna hopp igen.

Det allra viktigaste i livet är ens eget kött och blod. Att skydda dem, ge dem kärlek och även att ge dem hopp är min största uppgift. Här i mörkrets månad började solen skina en dag som annars inte visade mer än snöblask och vinande skånsk blåst, men i molnets okuvliga envishet hittade en stråle med ljus sin väg rakt ner till mitt hjärta. Jag såg ett par ögon som lyste mot mig med en glimt jag inte sett på länge, och mitt hjärta slog en frivolt när nu ryggen inte orkar med den hela kroppsliga frivolten. Jag kände en stolthet över insikter och en tillit till att molnen skulle fördunsta till intet. Så småningom. Det jag inte fick i den åldern, kärleken, har på trots av krumsprång och en viss svårighet ändå nått fram till ungdomens svåra självkänsla, och där mitt bland halvhjärtliga snöflingor möttes vi en efterlängtad kram.

Mitt i våt asfalt kände jag hoppet att ungdomens generation skulle slippa behöva vandra samma väg som jag. Slippa känna misstro och rädsla för livslångt utanförskap, utan finna frid inom.

Vi gör alla så gott vi kan, men att släppa ner det mest privata gardet kan vara svårt när rustningarna rostat fast i fästena och kärleken, den eviga förpassas till dem som inte kan skada. Jag ångrar inget, då ångern inte genererar något positivt, för jag lever ett rikt liv med de medel jag tagit till mig, men visst önskar jag de som står mig nära kärlek på en högre nivå.

Det blåste hårt idag. Kanske var det vindarna som fick med sig det gamla och fart på det nya, vem vet en månad som denna, men jag vet att jag ler stort och att tåren som hittat sin väg inte är av sorg.

Av Birgitta Stiefler 19 nov 2010 22:06