Studera människor på provencalsk badstrand gör varje bok långtråkig

Vi brukar normalt svalka av oss varannan dag i vatten, som mäter plus tjugofem grader. Kvällen innan säger min kära hustru – I morgon måste vi gå upp tidigt! När hon säger det vet jag att hon menar halv åtta. Herregud! Halv åtta! På semestern! Det är ju enbart en och en halv timme senare än en vanlig arbetsdag för de flesta. Men som vanligt har hon rätt. Men det blir ändå så att vid niotiden, efter att ena hjärnhalvan har vaknat, börjar matchen mot tyngdlagen. En kraft som vill dra en ner i sängen ivrigt påhejad av andra hjärnhalvan som på något underligt sätt strävar efter att trycka ner ögonlocken och åter falla i sömn. Troligen ligger förklaringen i sena kvällsvanor. Sent på kvällen, en Camembert, en Brie, en Chevre och ett utmärkt rosévin, "Chateau de Marvanne" 2008 - som dessert efter en brakmiddag.

En av våra badstränder, ligger vid den lilla orten L´Ayguade, vid flygplatsen Toulon/Hyeres och är en två kilometer lång väg, kantat av palmer och med P-platser emellan. Nedanför dessa ligger en fem meter bred strand som enbart består av stenar, storlek pingis till tennisbollar, och som sträcker sig två till tre meter ut i vattnet. Detta passar oss perfekt! Man slipper att trängas med andra människor. En vanligt förekommande nordisk fobi. Ni vet, femhundra meter strand, två personer som solar och svensken tycker att det börjar bli fullt. Kommer man till en strand och ser en familj längst till höger och en längst till vänster är det nordbor.
Ligger de grannar mitt på är det fransmän och delar de solparasoll är de italienare. Tyskar? Återkommer till detta släkte.

När fransmännen, det vill säga franska familjer, som är i klart flertal här, har gått hem, har vi och övriga nordeuropéer i stort sätt hela stranden för oss själva. Med så mycket sten föredrar de flesta barnfamiljer och många andra att ligga i ”myrstacken” det vill säga på sandstranden ännu längre bort. Det blåser nästan alltid en lätt eller stark sydväst vind som smeker en varmt runt kroppen, men som också har förmågan att förflytta grannens kladdiga pappershanddukar vida omkring, så de lägger sig som salladsblad på baguetten. För att inte tala om all sand som hittar in, över och under allt. Riktig sandwich får man här! Lite extra vind tillsammans med grillolja, förlåt sololja, och man går omkring som ett vandrande sandpapper, kryddat med salt och svett!

Efter utvikandet av vårt stora lapptäcke och liggunderlag påbörjas ett ingenjörsarbete som kräver lång erfarenhet. Monteringen av den nedre stången i marken av den absolut obligatoriska solparasollet. Enbart människor som vill offra sin kropp för hudcancerforskningen och skapa arbete för plastikkirurger i framtiden går till stranden utan en solparasoll.

Sättet att montera solparasollet kan delas in i tre metoder:
* Den farliga – nybörjaren
* Den eleganta – den franska
* Den brutala eller tyngdlyftarmetoden – vanligen tysk

Nybörjaren trycker ner stången mellan stenarna, eller sanden, och monterar därefter parasollet, eller, ännu värre, man lägger den direkt på marken! Då kommer överraskning nummer ett: En vindby - och den lyfter parasollet elegant och voltar iväg över barn, gubbar, kärringar, hundar och försöker få dessa som köttbitar på ett grillspett! Så kommer överraskning nummer två. Försök att barfota springa på dessa stenar efter en snabbt iväg rullande parasoll är omöjligt! Prova hemma; lägg ut fem meter legobitar på golvet och spring barfota på dessa! Till slut är halva stranden med i "Jakten på den flygande parasollen".

Den franska metoden påbörjas som nybörjaren, men efter första trycket tar man en stor sten och slår ner stången i marken. Nackdelen är att efter fyra till fem gångers användning är övre delen av denna stång trasig och man kan ej montera ner solparasollens övre del, men producenter av dessa skall väl också leva.

Den brutala som oftast utförs av tyskar finns i två varianter:
– En stålplatta från Ruhrområdet, femtio till hundra kilo och med fastsvetsat fäste. Står mot alla vindar, även Mistralvinden.

– En stor stålstång som är cirka en meter lång och tre centimeter i diameter med påsvetsade öglor, som trycks ner i sanden. Därefter tar man fram en stor slägga variant tio kilo och fem slag senare har den försvunnit halvvägs till Kina. Sedan är det bara att montera solparasollen i öglorna.

När man då ligger på stranden och pendlar mellan tio minuter i solen, tjugo minuter i vattnet och trettio minuter under solparasollen händer det! Dieselmuskedundret anländer, den rullande Intersportbutiken. Utanpå och ovanpå det vita åbäket hänger det fyra mountainbikes, surfingbrädor, segel, gummibåt - vanligtvis en Zodiac - med utombordare, badprylar, ett par kanoter, en scooter, med mera. Den tyska familjen med husbilen eller WohnMobil, har anlänt.

Efter tyskt noggrann studie av markens bärighet parkeras fordonet och ut rullar ? pappa Otto med en egen producerad kista, stor som en – nåja. Därefter mamma Ulrike med minst lika stor mage men några fler, och en barm som en tyrolsk balkong. Sedan barnen Tomas und Petra som redan har påbörjat "kroppsuppbyggnaden" och om några år och kilon blir kopior av sina föräldrar. Mycket vanligt är att en pytteliten knähund lydande till namnet "Hero" får hänga med på resan och utrustad med en röd keps skäller han ut St Bernardshundar, Rottweilers och Schäfrar på stranden. Ett tryck på en knapp och över ytterdörren påbörjas utrullningen av en verandamarkis som skulle göra en pizzaägare på Avenyn i Göteborg grön av avund.

Efter installationen/monteringen av "Das Mobile Heimat" kommer nästa steg i pryluppvisningen. Vägarbete? Nejdå, även om det låter så! En styck kompressor, ett styck slang och en badbåt obs! ej gummibåten, den är redan uppblåst. Två minuter senare är badbåten uppblåst. Därefter placeras trädgårdsmöblerna ut, en grön plastmatta, två solstolar, en blomkruka eller två, och en gasolgrill med lavasten från Island. Vid stranden förankras sedan den nyss uppblåsta badbåten och jämte den läggs gummibåten med utombordaren.

Ett staket är aldrig fel tyskarna hade ju i många är ett långt staket som delade landet och ett halvmeter högt tygstaket med stolpar och linor monteras upp och inhägnar "Das Deutsche Gebit" ner till vattnet. Därefter sätter sig fadern och sedan kommer modern med en kall Bitburger. Vid bad tar hela familjen på sig fula pastellfärgade transparanta plastsandaler, de har tydligen varit här förr.

Nåväl, sedan kommer hon, Den franska Quinnan! Som använder sin siesta för att sola och bada lite,
brunbränd, mörkhårig och med en svart minimal bikini, som måste skapa ångest hos tygfabrikanter. Två skosnören och tre små trekantiga tyglappar är allt! Med högklackade guldfärgade strandskor? glider hon fram, viker ut bastmattan, plockar fram, ur strandbagen, vattenflaskan, cigaretter och en bok, väl medveten om att hon just nu är strandens mittpunkt, eller i många mäns ögon – objekt.

Att i övrigt studera människotyper på en badstrand är mycket intressant och ger en sysselsättning långt mer intressant än en lärobok i etnografi. Tag till exempel en fransk familj, som nästan alltid har minst en hund, och även den med till stranden. Självklart! Hunden lyfter man över de glödheta stenarna och ner i vattnet, medan småbarnen kryper snabbt på alla fyra. Problem med griniga och gnälliga ungar och olydiga hundar löser man på samma sätt, man daskar till dem, i häcken! Farlig fråga från en som är van vid svensk barnuppfostran; är det därför franska hundar och barn är mer väluppfostrade än svenska dito? Vän av ordning påpekar nu säkert att hundar skiter överallt i Frankrike, och det är sant, men det är inte hundarnas fel! Dock blir det långsamt bättre år från år. Det nyförälskade paret som utgör en fysisk enhet, oberörd av omgivningen, tanten och farbrorn, som sitter under världens största parasoll med god mat och dryck, ungdomarna med sina bollar och surfingbrädor, visar hänsyn genom att använda freestyle och inte en 600 Watts bergsprängare var, muslimska tanten från tjugo år och uppåt och med en mängd tyg som troligen får tygfabrikanterna att hoppas på framtiden igen, tyget täcker hela kroppen och mer därtill, ungar fem stycken och med dessa vadar hon försiktig i vattenkanten och magen i vädret som visar att ett nytt syskon är på väg, pappan, mager som en turkisk bergsget, sitter vid stranden i korta badbyxor och tittar på - just det - den franska Quinnan! Ni vet, ordspråket ”få aptit ute, men äta hemma”.

Sätten att bada är olika. Tanten som vandrar fram och tillbaka med solhatt och kjolen uppdragen till midjan, barn och hela familjer som leker, strandraggaren som simmar längs med hela stranden för att då och då stanna upp och kolla läget eller det gamla paret som tydligen inte kan simma utan vadar hand-i-hand till midjan, stannar upp tittar sig omkring och går långsamt upp. Har de varit nere och pinkat? Misstanken är inte obefogad då det är dåligt ställt med offentliga toaletter.

Upptäcker Frau Ulrike som tydligen håller på att lära sig att simma genom att hon använder två stora flytblock av cellplast framför sig och som guppar elegant i vattenytan. Sedan reser hon sig och sanningen framträder. Cellplast? Nej, hon badar top-less.

Vandrande reklam för tvättmedel finns det då och då, vanligtvis holländare eller engelska män och kvinnor, vita som lakan, rödlätta i huden och oftast även rödhåriga. Ett styck engelsman plus grillolja med skyddsfaktor femtio och en halvtimma i solen får en svensk snabbt att tänka på augusti och kräftskiva.

Siestan är slut nu! Siesterianerna kommer tillbaka, vi sticker. Hemma väntar en kall dusch och en pastis, nationaldrycken i Provence, på den tvåhundra år gamla stenbänken under eken, skål!

Av Terje V. Löberg 22 okt 2010 15:42