Själens spegel

Ögonkontakt... det är något visst med det. Vad är själen? Vad är det som finns där innanför som man knappt kommer åt själv och så sitter det en dag en människa mitt emot en och bara ser rakt in i ens själ genom ens ögon på något mysko vis? För mysko är det, när det inte går att förklara. En armlängds avstånd kan ha fungerat alldeles utmärkt för att hålla lite lagom distans, involveras så där hanterbart. I många år kan det ha fungerat. Men så plötsligt sitter vi bara där och ser och ler och tiden står stilla. Vi blir som en spegel för varandra. Ja, för ögonen är själens spegel, visst är det så?

Jag läste om ett par en gång som mediterade tillsammans. De kunde sitta en halvtimme i sträck och se varandra i ögonen. Jag tror det kallades för ögonmeditation och det skulle vara en medveten väg till intimitet. Hm... meditation är inte så lätt ens när man gör det ensam. Ska man då sitta och stirra in i någons ögon, blir inte det lite mycket då? Det skulle kunna bli lite fnissigt kan jag tänka mig. De berättade att de håller varandras händer och bara genom att sitta och göra det så får de kontakt i ett gemensamt rum med sina egna och varandras energier.

Just detta par kom jag att tänka på, när jag tänkte på mitt eget speciella kärleksförhållande som jag är i nu, tillsammans med min fantastiska själsfrände. Det är fantastiskt, det vi har och har haft sedan vi träffades. Det finurliga är kontakten och utvecklingen vi lyckats skapa i det, trots avstånd på tusentals mil med kontinenter emellan oss. Vi sitter faktiskt dagligen i timmar och tittar in i varandras ögon. Vi lever i en otroligt spännande tid då det faktiskt är möjligt. Vi visste båda från början att bara kärlek inte räcker, vi måste var dag jobba på och underhålla det vi har, bygga upp varandra i kärlek. Jag har blivit en utslagen ros och han är ju också trädgårdsmästare i verkliga livet. En bondeson som vet vikten av sol och vatten i lagom dos.

Det är svårt att sätta ord på vad som händer inom oss, speglingen, detta att bli sedd, bekräftad, trodd på och beundrad. Vi lyfter varandra lite varje dag, han och jag. Själsmötet är något man kan odla och medvetet underhålla, det tror jag kan följa med in i fasen efter nyförälskelsen och vidare hela vägen. Det är otroligt stort och fantastiskt att kunna nå varandra på det viset. Tänk att känna sig närmare någon när det är 14 timmars flygväg emellan, än då det rör sig om centimetrar och man går under samma tak. Det att vi är villiga att släppa in och känna förtroende, att komma så på djupet in i vår partner, blir onekligen till något stort och bärande i relationen, byggstenar till grunden.

Trygghet, lojalitet och respekt är starka nyckelord i relationen, framförallt trygghet och en ärlig öppenhet: ”Jag vill släppa in dig, det jag säger står jag för och det vet du”, då finns en öppen kanal till själsintimitet och att utvecklas både som enskilda individer och tillsammans. Detta är intressant och får mig att tänka ytterligare ett steg vidare. Jag snackade en gång med ett medium som sa att en kär vän till mig höll på att dö och jag inget kunde göra förutom än att underlätta övergången, tända ljus och tänka intensivt på personen med kärlek, för då skulle hon känna det. Har du hört det förr? Ibland har jag gått och tänkt på något, vad som helst, kanske har jag skrivit ner det och så tar min själsfrände upp just samma sak och börjar prata om det på kvällen. Vad tror du? Känner vi av när någon tänker positivt om oss, respektive negativt? Har du känt av något liknande?

Jag hörde eller läste en gång något om att vi väljer vår partner utifrån oläkta sår i barndomen och att om vi har mod och trygghet är det möjligt för oss att bli medvetna om dessa sår och hjälpa varandra att läka och uppfylla otillfredsställda behov. På så vis ska vi kunna reparera både det pågående förhållandet och de tidigare, bli helare. Vi kan hjälpa varandra att bli dem det var tänkt att vi kulle bli.

Av Bente Wikman 14 okt 2010 13:42