Var snäll och håll dig inne i lådan

Jag vet inte vad det är som gör att jag ofta hamnar lite i motvindens blåsväder. Det är som om livet har en förmåga att missuppfatta mig. Kanske är det meningen att man ska infinna sig i sin låda som står staplad ovanpå alla andra lådor. Om man börjar ta sig ur lådan skakar det till i alla led. Och det är ju inte bra. Vem ska fånga vem och hur skulle det se ut om det låg lådor huller om buller? Vem vet sedan hur lådorna stod innan kaoset inträffade.

Jag har förstått från tidigare erfarenheter i livet att människan inte ska utmärka sig, inte gärna ifrågasätta utan istället sälla sig till mängden, eller rättare sagt till flocken. För några år sedan blev jag satt ute i kylan på grund av något helt vansinnigt och som jag säkerligen hade kunnat gå vidare med, men jag valde att lämna det då energin inte fanns.

För någon vecka sedan sökte jag ett arbete som timanställd i en kommun här i Skåne. De utannonserade en tjänst men då det var tjänstgöring var tredje helg var det inte möjligt för mig att söka den. Jag har min lille son varannan helg och han är inte stor nog att vara ensam hela dagarna, och jag vill inte heller lämna honom så länge så jag frågade om de behövde timanställd personal. Jag var välkommen på intervju och jag kom på avtalad tid med min cv och mina utlåtanden från tidigare arbetsgivare.
Allt var frid och fröjd och under samtalets gång väcktes ett intresse från enhetschefen att anställa mig, och vi diskuterade det faktum att jag är positivt inställd till att arbeta varannan helg, eller var fjärde, bara det är jämnt fördelat.

När jag gick ut hade jag en lite knepig magkänsla men valde att låta samtalet landa och sova på saken. På min väg ut sa jag över axeln att jag bloggade, mest för att vi hade pratat om mitt skrivande som ett av mina fritidsintressen. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Dagen efter ringde han och ville ställa några frågor. Han sa att han läst min blogg och att hade blivit väldigt tveksam till att anställa mig då han inte tyckte jag var tillräckligt lojal mot min nuvarande arbetsgivare. Han ställde frågor om mina texter och med ett förvånat inre svarade jag så gott jag kunde. Jag kände det som jag stod inför rätta och skulle försvara något som jag inte tyckt varit särskilt fel. Dagen efter skrev jag och tackade nej till arbetet, då min tveksamhet säkerligen var lika stor som hans.

Jag pratade med personen som gett honom mina referenser och det visade sig att jag även där blev ifrågasatt. Jag fick även veta att Skåne är litet, och ordet blåser snabbt. Kanske är det ingen som vill anställa mig om jag skriver på det sättet.

Man skulle kunna tro att det är hemska saker jag skriver, vilket tydligen vissa tycker, men för mig handlar det om att jag förmedlar intryck till mina kollegor som sjuksköterskor om hur jag upplever saker. Reflektioner är även frågor och inget är en definitiv sanning, men det finns många sätt att göra saker på och det jag funderat över har jag förmedlat.

Jag skrev upp till ansvarig chefredaktör att jag hade funderingar på att avsluta min blogg på grund av det som inträffat. Personen i fråga blev väldigt upprörd och tyckte inte jag skulle sluta skriva, men sa samtidigt att det självklart var upp till mig. Förståelse för att jag inte vill bli portad som arbetstagare var självklar.

Jag lärde mig något den dagen och det var att inte ge mer än absolut nödvändig information. Jag fick återigen uppleva lådans makt och att man ska hålla sig innanför ramarna. Jag visste inte att det jag gjort var så hemskt då min intention aldrig varit att skada någon, men allt kan vändas till något vi inte visste fanns.

Av Birgitta Stiefler 06 okt 2010 21:59