Fitta, kukhuvud och din jävla mamma-knullare

Satt på tunnelbanan och lyssnade på en kille i 14-års åldern som pratade i telefon med en kompis och räknade till inte mindre än elva "din jävla hora" på deras kanske fem minuter långa samtal. För att sedan se honom lägga på och berätta för sina kompisar bredvid hur "skön" denna polare i telefonen är, "hur jävla snäll han är", personen han nyss kallat för "din jävla hora". Det är ett tecken på att det har gått för långt.

Tonåringars sätt att prata idag är en studie i att använda fula och ibland rent obscena ord i följd, ordkombinationer man själv inte ens skulle kunna sätta ihop. Och dessa slängs mot deras medmänniskor, deras vänner. Egentligen handlar denna diskussion inte bara om ord utan om barns beteende rent generellt, hur deras beteende accepteras. Men det är inte ett barns fel att de gör som de gör - de är bara en produkt av det samhälle de lever i och av hur vuxenvärlden reagerar.

"Var är föräldrarna?" - är en fras som borde användas oftare när man pratar om att barn inte uppför sig, för det är där problemet till stor del ligger, hur vi vuxna, vi föräldrar faktiskt fostrar våra barn. Det är vårt ansvar att se till att våra barn uppför sig när de inte är hemma, ingen annans.

Många föräldrar anser att skolan har ett stort ansvar att se till att barnen uppför sig, och visst kan man hålla med om att skolan har ett ansvar att lära barnen och ge dem verktyg för att bli bra och tänkande människor som förstår konsekvenser av sitt handlande. Men de som har det största ansvaret är faktiskt de vuxna i barnets närhet, föräldrarna. Det är föräldrarna som ska uppfostra sina barn, det ska inte skolan behöva göra.

Sen måste man i ett samhälle dra sitt strå till stacken och föregå med gott exempel. Vi vuxna måste tänka på hur vi talar och uppför oss mot varandra för barnen ser upp till oss och härmar oss. Det finns ett för diskussionen väldigt passande citat som lyder:

"Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör"

Och det är en sant.

Dessutom måste vi våga ställa tydliga krav på barn och tillrättavisa dem när de gör fel. Att skylla på att de är "tonåringar" eller "att barn gör så" är att skuffa bort problemet. Klart att barn inte uppför sig exemplariskt, de är ju under utbildning, men samtidigt lär man sig inget om ingen ställer krav. Och det är vår uppgift att göra detta, även om det leder till bråk. Vi är vuxna, vi vet oftast bättre, det måste vi våga förmedla.

Det är ingen lätt kamp vi vuxna måste ta oss an, men det är ta mig tusan vårt ansvar som förebilder och ledare för detta samhälle. Det är vi som måste ändra på oss, för hur ska vi kunna annars kunna kräva detsamma från barnen?

Av Max Bergander 05 okt 2010 11:05